the n00b schoolbus

Det visar sig att The Old One har vaknat ur sin slummer. En ärkedemon som skapar denna dimma som hotar att förgöra allt den vidrör. Människans maktlysnad fick dem att ignorera de varningar som fanns och börjde ägna sig åt soul-arts (förmågan att binda själar till sig) och The Old One vaknade. Den enda överlevande väktaren av The Nexus tar därför hjälp av The Maiden in Black att binda så många själar som möjligt till The Nexus så att inte demonen skall sluka dem och bryta sigillen som fortfarande håller besten fången. Dessa själar har dessutom chansen att fortsätta slåss, de är låsta i en konstant strid att stoppa The Old One. Oavsett hur många gånger de stupar så kommer de att resa sig på nytt i The Nexus. Du är en av dessa hjältar. Mer story än sådär bjuds inte på i början av spelet vilket har fått många att tycka att handlingen är tunn och ointressant eftersom du inte får cutscene efter cutscene slängd i ansiktet. I Demon's Souls är målet klart men att ta reda på vad som verkligen hände och vad de olika karaktärerna gör där är helt och hållet upp till spelaren om han/hon vill ta reda på eller inte. Det är genom att samtala med de olika karaktärerna man möter som man själv får gräva fram den fullständiga storyn, någonting som kan hjälpa spelaren enormt i slutet när man ställs inför valet att förändra slutet radikalt. Det är en ovanlig typ av storytelling i dagens läge men känns i det stora hela som den mest interaktiva lösningen på att berätta en intressant berättelse i spelform och jag tar hellre ett enkelt grundkoncept med en mängd intressanta saker att få gräva efter själv än cutscene efter cutscene med meningslöst svammel med dålig voice acting (Final Fantasy XIII) och en handling som egentligen är onödigt komplicerad och i det stora hela väldigt tunn.

Årets Spel 2:a Plats

Super Street Fighter IV

Det finns inget spel i år som jag spelat så mycket som Super Street Fighter IV. Inget annat spel kommer ens i närheten av de antal timmar jag investerat i Capcoms senaste utgåva av denna fightingpärla. Något som är ännu mer glädjande är att bland de tio extra karaktärerna så finns det en helt ny fighter. En stjärna från turkiet med röd hy, härligt turkos korallinspirerad frisyr som fortsätter ned i en liten snitsig mustasch, svällande muskler, ett par tighta kisbet (läderbyxor) och en enorm tunna olivolja. Hans namn är Hakan, han är en turkisk oljebrottare och han älskar sina döttrar. Jag var intresserad av Hakan enda sedan jag såg reveal-trailern.

Musiken, humorn, designen och framförallt den vansinniga spelstilen såg helt makalös ut. Problemet är att jag inte visste om jag ville lära mig spela en grappler och körde istället till en början på säkra kort som Akuma och nykomligen Juri som passande min relativt offensiva spelstil. Under sommaren så utvecklades kärleken till den ryska cyklonen Zangief istället och jag började bekanta mig med grapplers i och med honom. När vi ett gäng slagsmålssugna grabbar, på GamingGranars initiativ, började mötas tisdagkvällar på XBOX LIVE för att bytlåna knogsmörgåsar så valde jag att lära mig spela Hakan. Det har varit en relativt mödosam men förbannat upplyftande process. Jag är inte i närheten av att vara fulllärd eller proffessionell men jag bangar inte för stryk, jag älskar att olja in mig och älskar varenda minut av det. Oavsett om jag spelar online mot randoms eller om jag spelar endless battle med lirarna på tisdagkvällar eller om jag kramar skiten ur en polare offline i tvåspelarläget så har jag väldigt, väldigt kul. Man kan tala om World of Warcraft, att vara pro och noob, man kan tala om Call of Duty, Halo, om vem som äger och vem som förtjänar att få lite pungsmakande tepåse klappad i pannan men allt det där är barnstuga, ren och skär kindergarten jämfört med den upplevelse ett fightingspel som Super Street Fighter IV erbjuder. Här märks det när man blir bättre och striderna avgörs inte av varken n00btubes eller spawncampers eller den som lärt sig lyssna mest på den fjortonårige raid leadern som skriker som en idiot över ventrilo, oh no, här handlar det om skill, snabba reflexer, strategi, känna till hitboxes samt att kunna läsa sin motståndare. Det är, enligt mig, den ultimata upplevelsen när det gäller att spela mot andra spelare. One on one, you versus me och "looks like it's time to oil up!".

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen "Årets spel enligt svenska spelbloggar", där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin 'Årets spel. 2:a plats': Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Victoria Saade.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen "Årets spel enligt svenska spelbloggar", där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin 'Årets spel. 4:e plats': Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Victoria Saade.

Årets Spel 5:e Plats

Castlevania - Lords of Shadow

Castlevania är en serie som varit mig väldigt kär ända sedan barnsben och risken är att utvecklaren Mercury Steam hade kunnat leverera en betydligt sämre produkt och jag hade ändå varit glad att få möjligheten att sätta tänderna i (pun intended) en ny del serien. Jag tillhör nämligen en av de få Castlevania fans som trots bråkig kamera och dylikt tyckte relativt bra om Castlevania och Legacy of Darkness till Nintendo 64, två titlar som mer eller mindre fungerat som modell för hur man inte ska göra tredimensionella actionspel med plattformsinslag ända sedan dess. Jag kan givetvis sätta mig på tvären när en serie får smak oförtjänt mycket dynga eller tar riktningar som jag personligen anser var helt åt helvete, ett sådant exempel skulle kunna illustreras vara årets fuck-up Final Fantasy XIII som jag inte tyckte om alls trots att jag varit en Final Fantasy spelare sedan ruta ett. Tacksamt nog slapp jag nöja mig med något som bara var dugligt och jag slapp bli besviken och upprörd, som med FFXIII, utan fick istället en helt ny Castlevania upplevelse framdukad av den spanska spelstudion. Castlevania - Lords of Shadow är inte en remake, det är en re-imagining, och allting vi tidigare trott oss känna till om familjen Belmont, greve Dracula, hans bästa polare döden, hans mumier i källaren och hans androgyne son Alucard vänds upp och ned. Det är en nystart som jag, trots enormt Castlevana fan, kan tycka var på tiden. Som gammalt fan kunde man istället gotta sig i alla små detaljer och hyllningar till tidigare delar i serien som de lagt in i spelet. När man, minor spoiler, fick veta att spelets första lord of shadow kallades Cornell så kunde jag inte annat göra än vända mig om titta med tårfyllde ögon mot mitt gamla Legacy of Darkness till N64. Spelet är till bredden fylld av små detaljer som bara fans känner igen och kan få dessa retrokänslor över, det är riktigtfint. Spelet bjuder på en ordentlig och melankoliskt laddad handling om förlåtelse och uppoffring och är det någonting som kanske sätts mer tungvikt på än det någonsin gjort i ett Castlevania spel så är det kampen mellan gott och ont, inte då bara mellan himmel och helvete utan även den kamp som försigår inom människan på en daglig basis. 

Spelets design är dödsläcker och det märks att den spanska studion gluttat mer än lite på deras nationalhjälte Guillermo Del Torro och hans tidigare verk. Detta märks tidigt i spelet och alla snirkliga emblem på träd och dylikt känns som om det var Del Torro själv som vart framme och karvat in och sedan smygit in i buskaget igen. Grafiken är dessutom på absolut toppklass och är nog det vackraste som presenterats i år rent tekniskt. Hela produktionen genomsyras av hög kvalité och den orkestrala musiken gör sitt för att hålla stämningen på topp samtidigt som den helt underbare Robert Carlyle levererar den plågade Gabriels repliker med sällan skådad träffsäkerhet. Patrick Stewart lånar även sin högst karismatiske röst åt Zobek (som även är berättelsen berättare) och avlossar en hel del riktigt mysrysiga dialoger under spelets gång. Rent spelmässigt är det väldigt likt God of War och liknande actiontitlar med den stora skillnaden att spelet är snäpper svårare och innehåller en hel del fiffiga funktioner för att länka intressanta kombos. Främst tänker jag då på light- och dark- magic som Gabriel kan aktivera för att antingen återställa hälsa eller åsamka mer skada med sina slag. Att länka in dessa i varandra är smidigt, snyggt och väldigt tillfredställande. Är det någonting som spelet verkligen behövt så hade det vart mer användning av denna funktion som egentligen först blir ett måste på en eller två bossar i hela spelet. Många av spelets attacker som man köper för erfarenhetspoäng känns underanvända och lite mesiga. Väldigt få attacker, utöver de som Gabriel känner till från början, är egentligen någonting man behöver eller ens lär använda särskilt mycket. Möjligheten att länka in subweapons i sina attacker som exempelvis det smarriga heliga vattnet är givetvis trevligt och känns skönt att de valde att behålla några klassiska Castlevania vapen. Plattformandet är tight och det enda man egentligen kan klaga på är att spelet ser större ut än vad det är. Om det ser ut som att du kanske har möjlighet att gå eller hoppa i en viss riktning så möts du ofta av en osynlig barriär som ibland kan innebära att du faller mot din död. Det känns en aning frihetsberövande men det går snabbt över så fort man kommit in i spelets tempo ordentligt. 

Castlevania - Lords of Shadows är en av årets absoluta höjdpunkter och nu är det bara att vänta på kommande DLC för mer insikt till det intressanta slutet och givetvis den uppenbara uppföljaren. 

Årets Besvikelse:

Final Fantasy XIII / Final Fantasy XIV

Årets Överraskning:

Deadly Premonition

Årets Trend

Zombies (<3) och Motion Gaming (</3)

Årets Kontrovers

Talibaner är en no-go i Medal of Honor / Infighting inom spelstudios

Årets Innovation

Nintendo 3DS på E3 

Årets Utvecklare

BioWare

Årets Rollfigurer

Francis York Morgan (Deadly Premonition) / John Marston (Red Dead Redemption) / Hakan (Super Street Fighter IV)

Årets Story

Alan Wake 

Årets Ögonblick

Vampire Killer i Castlevania: Lords of Shadow / Glädjetårarna efter tre minuter av Donkey Kong Country Returns

Årets Grafik / Design

Castlevania: Lords of Shadow (Grafik) / Scott Pilgrim Vs The World: The Game (Design)

Singularity

För mig är årets bästa shooter inte någon av de stora grabbarna som Halo eller Call of Duty utan en relativt anonym titel från Raven Software vid namn Singularity. Det är ett atmosfäriskt fps stöpt i samma form som Bioshock och Half-Life men som trots uppenbara inspirationskällor ändå lyckas på egna meriter. För att vara riktigt ärlig så var det till och med, i min mening, snäpper bättre än årets besök i Rapture i och med Bioshock 2. I Singularity så lämnar vi sjunkna städer och art deco och får istället vandra runt på en ö med en forskningsanstalt i forna Sovjet där en hel del experiment har utförts med ett nytt grundämne vid namn E-99. Detta grundämne har bara inte förmågan att manipulera tid och rum utan har även en trist förmåga att förvandla ett och annat till vansinniga varelser. Det tog alltså inte speciellt lång tid innan forskningsanstalten förvandlades till en slaktzon och allt vetskap om ön och dess experiment begraved i något av Sovjets underjordiska arkiv. Det var dock förutbestämt att ön åtrigen skulle uppskattas och när spelet tar sin början finner sig spelaren på väg mot ön i helt andra ärenden innan uppdragets sanna mening uppenbarar sig. Singularity är ett atmosfäriskt spel där man ofta med hjärtat i halsgropen vandrar runt och lyssnar efter märkliga ljud och annat ofog som kan åsamkas av någon av spelets uppsjö mutanter. Det visuella går hand i hand med musiken (och ibland bristen av den) samt ljud för att skapa en tight och spännande resa hela vägen genom hela äventyret. Tidsmanipulation i spel är ju som bekant ingenting nytt men i Singularity kan det användas på en mängd häftiga (om än ibland extremt situationsbunda och skriptade) sätt som att åldra fiender så de blir en näve damm eller skapa ett område där tiden står näst intill stilla. De mer skriptade sekvenserna är extremt häftiga som när man vrider tillbaka tiden och återställer ett sjunket fartyg i hamnen och man ser en mängd individuella delar flyga på plats och massiva hål i skrovet stängs. Variationen på bössorna är helt ok och i kombinaton med de krafter man låser upp gällande tidsmanipulation så har man en ordentlig arsenal till sitt förfogande. Spelet inkluderar ett muliplayer läge men personligen så anser jag att det precis likt Bioshock, Half-Life, The Darkness och övriga atmosfäriska fps inte behöver multiplayer. Hela behållningen ligger i den atmosfär som spelet inhyser spelaren i och vilken känsla man har när man lägger ifrån sig handkontrollen. Det behövs knappast fler multiplayer shooters, de domineras årligen av Call of Duty och liknande titlar vars story i regel är lika intressant som en skiva dyngsur limpa, dvs inte så värst.

Årets Bubblare

Metro 2033

Metro 2033 är också ett atmosfäriskt spel som tar plats i forna Sovjet och var ett av de absolut mysigaste spelen när det släpptes tidigt det här året. Känslan av att se människorna leva sina liv i tunnelbannesystemen i ett kärnvapenhärjat Ryssland i en kärnvapenhärjad värld var för mig en väldigt gripande upplevelse. En mängd karaktärer i Metro 2033 kändes väldigt levande när man gick omkring med sina få patroner, studerade vad som fanns att köpa samtidigt som man såg tiggare av alla åldrar och kön be att få en patron så de kan köpa sig någonting ätbart. Spelet innehöll även en mängd val som i spelet inte direkt gav olika förmågor eller följeslagare (som i de flesta spel dr ett val faller på spelaren) utan den enda som i regel hade vetskap om den orätt eller rättvisa handling du utfört var du själv, samt karaktären du interagerade med. Atmosfären var verkligen på topp, allt från barnskratt till gitarrspel och sång av en rysk trubadur ljuder i de beboeliga delarna av tunnlarna. De ogästvänliga och stängda delarna är i regel tysta som graven med endast huvudkaraktärens tunga andning genom gasmasken att hålla spelaren sällskap när man famlar i mörkret efter förnädenheter, nya filter till gasmasken och patroner (både att använda vid byteshandel samt att sätta i de muterade varelser som kryper runt i gångarna). Metro 2033 var ett spel som verkligen ville sälja spelaren en värld som kändes levande och de lyckades med att ge oss en av de mest verklighetstrogna apokalyptiska fps jag någonsin haft nöjet att spela.

Darksiders: Wrath of War

Oavset hur jag vrider och vänder på alla bra äventyrsspel (omfattar en ofantlig mängd titlar) som släppts i år så slutar det ändå med att jag alltid plockar fram samma spel. Detta spel är Darksiders, ett spel som varken gjorde extremt bra ifrån sig på betygskalorna eller när det gäller försäljning. Spelet ansågs vara ett plagiat på Zelda och ett ganska osmakligt sådant med tråkiga karaktärer och det var det ena felet med det andra som lades fram i recensionerna. Jag är en av dem som fullkomligen älskade spelet och anser att det har mer kopplingar till Legacy of Kain serien än till Zelda när det väl kommer till kritan. Jag är en stolt Legacy of Kain beundrare som fick tårar i ögonvrån när jag insåg att Darksiders är det närmsta vi kommer ett nytt Legacy of Kain spel nu när Crystal Dynamics bara föredrar att designa fröken Lara Croft med större eller mindre byst gång på gång. Spelet påminner starkt om någonting som Blizzard hade kunnat koka ihop med tanke på designen, det är huvor, lysande ögon, enorma axelvaddar och dylikt som attraherat personer till Blizzards spel under en väldigt lång tid. Hur recensenterna i Darksiders fall finner designen smaklös och i Blizzards fall alltid finner den träffsäker och snygg är för mig en gåta. Spelet i sig har inte den mest fantastiska handlingen man kan tänka sig men den är förvånansvärt djupt för att vara ytterligare en berättelse om hämnd och kriget mellan himmel och helvete med en mängd plot-twists och ett slut som lämnar spelaren med tårar i ögat och hakan på golvet. Spelets soundtrack är helt och hållet orgasmartat och skådespelarinsatserna i spelet är bra, nästan lika bra som Legacy of Kain som, än idag, är bland det bästa i voice acting du kan lyssna på. Brutala strider och episka bossar i all ära men det var samlarnerven som gjorde att Darksiders med sina intressanta pussel och hemligheter till en av årets absoluta pärlor. Att spelaren dessutom har en brinnande häst vid namn Ruin att rida på i denna massiva värld gör ju inte direkt saken sämre.

Årets Bubblare

Castlevania: Lords of Shadow

Det är i det närmaste oundvikligt för mig att nominera Castlevania till dagens kategori med tanke på hur mycket jag verkligen tyckte om denna så kallade re-boot. Jag är kanske en av de få personerna som tycker att Castlevania: Lords of Shadow var långt bättre än God of War III och det mycket på grund av betydligt vackrare miljöer, det mer majestätiska soundtracket och givetvis settingen, en övergotiskt representation av östeuropa sänker ett dystopiskt grekland anyday. Gabriel, trots att han var en relativt platt karaktärer, känns mycket mer sympatisk och hjältelik än den betydligt mer brutala Kratos, vars stil klart kan uppskattas, som börjar bli småtrist, jag menar hur arg kan han fortsätta att vara? Castlevania var ett spel som tog många risker när det gällde att vända upp och ned på allting vi lärt oss älska kring serien genom de många åren men jag tycker utvecklarna gjort ett superbra jobb med att ge oss något som innehåller sådant vi vill ha, trots att det ser annorlunda ut. Ska bli spännande att se huruvida det kommande DLC:et (och uppföljaren får vi väl hoppas) kommer att förklara de frågor som ställs mot slutet av äventyret, jag kan vara kritisk mot ett och annat men i det stora hela har de gjort ett kalasjobb. Det enda som saknas, trots ett stabilt orkestralt soundtrack, är mer av den klassiska musiken. Vampire Killer dyker upp i spelet i en intressant tappning men med tanke på att Castlevania är en tungviktare när det gäller musik så känns det märkligt att de inte tog till vara mer på det arvet.

Årets J-RPG 

Demon's Souls

Demon's Souls är ett atmosfäriskt, utmannande och vanebildande spel som, enligt mig, inte bara är ett av årets (och fjolårets då jag faktiskt importerade mitt exemplar) bästa spel utan det absolut bästa spelet till Playstation 3. Det är utmanande på ett sätt som är tillfredställande och får spelaren att uppskatta sina framsteg. Det är vackert och storslaget med en design som osar tragedi och melankoli när man vandrar runt i det ruttnande riket och den kusliga musiken sätter kläm på atmosfären med stråkar och körer och ensliga pianoslingor. Det har ett djupt stridssystem, mängder av vapen, rustningar, förmågor och möjlighet till uppgraderingar av olika slag. Det har ett unikt online-läge där spelare (när de är vandrar runt som själar) kan ansluta sig med andra spelare och slåss tillsammans för att på så sätt vinna sin kropp tillbaka eller infektera en annan spelares värld och försöka döda den spelaren för att få sin kropp tillbaka samt alla själar han/hon bär på sig. Det är ett spel där man ständigt är på helspänn efter fiender, fällor och andra spelare. Man kan även lämna medelanden i sitt spel i form av lysande runor som personer i sina egna spel kan läsa. Det kan vara hjälpsam information eller information som du lämnat för att lura en spelare in i en fälla eller ett bakhåll. Det är svårt att förklara alla unika spelmoment som spelet innehåller i en text av det här slaget och kanske lite av charmen är just att uppleva det själv för Demon's Souls är tveklöst en upplevelse likt ingen annan.

Årets W-RPG

Mass Effect 2

Mass Effect 2 är tveklöst ett av årets absolut bästa spel med en värld som redan i första spelet var intressant men här tas till nya episka höjder. Sällan har jag varit så intresserad av samtliga karaktärer jag stött på och kanske främst min besättning som jag varit när jag spelat Mass Effect 2. Jag vill höra varenda dealj från mina följeslagare och suga åt mig så mycket stoff från den häpnadsväckande värld som Bioware byggt upp åt oss. När atmosfär, handling och skådespel är såpass tight som den är i Mass Effect 2 så har spelet vunnit över mig oavsett hur dassigt resterande aspekter av spelet verkligen är. Problemet är dock att Mass Effect 2 har knappt några dassiga aspekter och väldigt få saker att klaga på. Det är tight third-person shooting med inslag av rollspelselement i form av erfarenhet och olika förmågor som karaktärerna kan lära sig och använda sig utav. Rent estetiskt är spelet en pärla och det grafiska går hand i hand med ett lysande soundtrack som gått extremt varmt hemma hos mig under en väldigt lång tid. Det är sällan en uppföljare gjort så mycket rätt som Mass Effect 2 gjort sedan den första delen i serien och trots att många hänger läpp över att spelet "dummas" ned och blir mer action än rpg så rör det mig inte i ryggen så länge som manus, skådespel och atmosfär håller den höga klass som det faktiskt gör. Nu hoppas vi bara på gästspel från en återställd Saren i Mass Effect 3 så kan jag dö lycklig.

Årets MMO

World of Warcraft: Cataclysm

Blizzard gör ett snart sex år gammalt spel fräscht igen genom att vända världen upp och ned och låta spelaren plocka upp spillrorna av det Azeroth som en gång var. En produktion i sedvanlig Blizzard-anda och spelets tveklöst bästa expansion. Om det får en avdankad raidare som avsvurit sig spelet fler gånger än jag kan minnas (sålt mitt konto varje gång...) att återigen återvända till Azeroth så kan jag gå i god på att spelet är riktigt bra och extremt vanebildande. Nu spelar jag mest casual med inslag av skön PvP, jag kommer fundera mer än en gång innan jag börjar ägna mig åt att härja i ett guild och ett raidingschema igen.
 

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen "Årets spel enligt svenska spelbloggar", där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin 'Årets rollspel': Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.

Årets Racing

Blood Drive

Kan tyckas märkligt att jag återigen är och tummar på en budgettitel med tanke på vilka releaser vi haft, särskilt på racingfronten, i år. Det beror helt enkelt på att sport och racing inte intresserar mig för fem öre. Jag tycker inte om att utöva sport, jag tycker inte om motorer eller att köra bil, jag tycker inte om att se på sport eller rally eller någon annan motorsport så jag har precis lika svårt att finna något intresse av det årliga hockey eller fotbollsspelet som jag har med seriösa racingspel som exempelvis Gran Turismo. Sport och racing av arkadtypen med sjujävla farter och/eller en god dos våld är däremot en annan femma, spel av den sorten kan jag spela och rent utav tycka väldigt bra om. En till anledning till att Blood Drive får lite mer kärlek än det kanske förtjänar beror helt enkelt på att jag testat ytterst få bil och sportspel i år som lockat. Några spel jag vet att jag vill testa men inte kommit mig för är Sonic & SEGA All-Stars Racing, Blur och nu senast Need for Speed Hot Pursuit. Av de spel jag faktiskt har testat så är Blood Drive årets klart bästa. Blood Drive beskrivs enklast och rättvisast som en mix mellan Twisted Metal och Carmageddon. Det rör sig alltså om ett gäng vansinniga förare i ett gäng deformerade vrålåk som är bestyckade med allsköns vapen och atteraljer som ska tävla i ett gäng arenor med lite olika spelregler. Ibland är målet att skrota sina motståndare, ibland att komma på första plats i ett vanlig lopp runt arenan, plocka flest checkpoints och eventuellt kötta flest zombies. Precis, ni hörde rätt, det är zombies i det här spelet också (likt de flesta spel från i år) och de vandrar omkring på arenorna och är båda hinder och fiender. De kastar sig efter fordonen, hänger kvar, försöker krossa rutor för att ta sig in och annat ofog som de odöda pysslar med förjämnan. I mångt och mycket är det arkadracing när det är som simplast och även våldsammast och det är barnsligt roligt. Spelet slår dock inte på stora trumman när det gäller någon särskild aspekt. Grafiken är smådassig, kontrollen är bara precis funktionell, någon intressant story finns givetvis inte att ta del av samt att en del ljudeffekter kan vara riktigt dåliga. Vad som däremot håller spelet flytande är dess enkelhet och vanebildande spelmoment. De olika mål man får i varje arena gör att spelet hålls fräscht och matcherna är snabba och fulla med ös, inga utdragna långa lopp med andra ord utan trånga missildoftande och actionpackade batalljer som gör sig extremt bra ihop med ett par polare i soffan eller över LIVE eller PSN. Det är inte ett spel för alla men med sitt extremt låga pris är det en klar actionrökare att leka med tills nya Twisted Metal dyker upp nästa år för att stilla hungern på alla oss som inte pallar att köra runt i en ring utan hellre spränger varandra i luften eller plöjer ett gäng zombifierade fotgängare.

Årets Sport:

Blood Bowl – Legendary Edition

I år släpptes den ultimata utgåvan av Blood Bowl (som släpptes förra året). Fler raser, fler arenor, mängder med buggfixes och en rejäl dos polish gör att vi äntligen får uppleva den bästa digitala versionen av det brutala fantasy fotball brädspelet av Games Workshop. Jag hade fruktansvärt roligt med den relativt dassiga XBOX 360 portningen som släpptes i slutet av förra året men på grund av att spelet får otroligt lite stöd till 360 till skillnad mot för PC så valde jag att köpa Legendary Edition och har inte ångrat mig alls. Jag laddar upp mitt 360 exemplar ibland för att spela singleplayer men ska man ge sig ut online, då är det PC som gäller (då 360 saknar stat-trackning och league-play där man får behålla alla stats och dylikt man fått på sina spelare). För den som inte vet vad Blood Bowl är för något så tänk er amerikansk fotboll men istället för en mängd uppblåsta jänkare så har ni allehanda oknytt (samtliga hämtade från Games Workshops Warhammer värld) som krossar varandras skallar och lever rövare på spelplanen. Det är även ett turbaserat spel så det är ingenting för den otåliga MADDEN spelaren (vem fan spelar det ens?) utan det gäller att med taktik, list och en god dos tur med tärningsslagen krossa sin motståndare och ta hem pokalen.

Giana Sisters DS

Årets bärbara spel i min mening är The Great Giana Sisters (Giana Sisters DS) ett spel som betyder extremt mycket för mig personligen och som känns lite extra småfräck när det dök upp till Nintendo DS här i Europa i somras. Att se Nintendos lilla sigill på ett spel som Nintendo själva motarbetade och hotade med stämning 1987 känns nästan lite overkligt. Spelet till Nintendo DS är förvisso en remake men du har möjlighet att låsa upp originalspelet genom att samla samtliga röda kristaller genom äventyret. För den som aldrig hann uppleva spelet (oftast i någon form av piratkopierad form då Nintendo var snabba att lägga locket på) till C64 eller Amiga så kan det vara ett bra tillfälle att förklara att The Great Giana Sisters var i det närmsta en skamlös kopia av Super Marios Bros där man istället för två bröder spelar två systrar. Nivåer från Super Mario var mer eller mindre plockade rakt av och systrarna hade möjligheter att kasta eldklot när de plockade en power-up samt att fienderna i de båda spelen var väldigt snarlika för att det skulle vara en slump för att nämna några av spelets likheter. Trots detta hittade Giana Sisters ett hem i många spelares hjärta och det var ett vanligt piratkopierat spel till Amiga bland knattarna i mitt umgänge och jag skall inte ljuga, många av oss, inklusive mig, gillade det långt bättre än Super Mario Bros. Till stor del berodde detta på musiken av den tyske kompositören Chris Hülsbeck som kom att bli legendarisk kanske främst på grund av Great Giana Sisters och Turrican. Koji Kondo gjorde ett superjobb med Super Mario, ingen tvekan om saken, men det var något med de toner som Hülsbeck lekte med som höll oss/mig likt ett järngrepp. Nu släpptes spelet till Nintendo DS och hela min värld rasade samman då jag spenderade hela sommaren med mitt Nintendo DS Lite och de båda väldigt saknade systrarna. Spelet är perfekt plattformande för en bärbar maskin då banorna är korta men många, svårigheten är extremt stegrande och det finns röda kristaller att samla på. Tightare spelkontroll hittar man knappt i Nintendos egna spel och musiken är att dö för. Visst, musiken förlorar ett visst mått av sin förtrollande klang när den tränger sig ut ur ett Nintendo DS och inte en Amiga eller bättre upp en C64 men det är fortfarande helt utsökt musik. Att se två plattformande systrar tycker jag inte heller hör till vanligheten så jag välkomnar dem åter med öppna armar och tackar för en av årets mysigaste spelupplevelser.

Årets Bubblare:

Dragon Quest IX / Valkyria Chronicles 2

Två titlar låg och bubblade ordentligt när jag försökte komma fram till det spel jag tyckte bäst om. Dels har vi Dragon Quest IX som mycket väl kan vara det mest beroendeframkallande bärbara rollspel du kan tänka dig och en av de få rollspel från japan som inte bara varit spelbart utan även väldigt bra. Valkyria Chronicles 2 var ett spel jag var lite tveksam till. De som sett någon av mina tidigare videobloggar vet att jag införskaffade spelet och var lite besviken att spelet släpptes till PSP istället för PS3 (då originalet var så bra) samt att spelet fått en betydligt infantil handling och karaktärerna (som förut var någorlunda vuxna) är nu samtliga högskoleelever som lever om som i vilken pinsamt dålig medioker anime som helst. Vad som däremot är intakt och till och med bättre än i originalet är de strategiska bitarna där exempelvis väder och moral spelar stor roll på slagfältet. Ingen av dessa två titlar lyckades klättra förbi Giana Sisters till toppen men de slåss tveklöst om en andra plats och är två titlar den hängivne spelfantasten bör slänga ett getöga, eller två, på.

Super Meat Boy

Trots att jag är vegetarian så kan jag inte sluta att leka med det här virituella köttstycket. Storyn är inte mycket att hänga i julgrannen, du spelar ett stycke kött vars köttiga flickvän blir bortrövad av ett elakt foster. Lite småäckligt egentligen när man tänker på det. Om man bortser från den smått vulgära ytan så känns konceptet igen och kan appliceras på allt från Mario till Bubble Bobble, someone stole your girl - it's payback time! Inte Final Fight stilen dock. I Super Meat Boy är det hardcore-plattformande som gäller, ett snedsteg och du är toast vilket innebär att du får spela om banan. Känslan av frustration finns givetvis där men kicken av eufori och extrem bad-assery som uppstår när du äntligen klarar av banan du sittit och svurit över i strax över tjugo minuter så är tidigare känsla av frustration som bortblåst och du sitter och tror du är bäst i världen på det här spelet. Jag gillar den känslan. Referenser till tidigare spel avlöser varandra och referensen till Street Fighter fick mig att småfnissa för migsjälv i soffan, vissa av dem kändes som om de lades in i spelet för min skull. Super Meat Boy är tveklöst årets köttigaste nedladdningsbara skönhet.

Årets Bubblare:

Scott Pilgrim Vs The World: The Game

Old-school beat'em'up för upp till fyra spelare med galet bra soundtrack som tornar sig långt över källmaterialet och den nya filmen. Att spelet saknade online-multiplayer var någonting som spelet kritiserades hårt för men gjorde mig personligen inteså mycket alls då ett bra beat'em'up skall spelas med polare i soffan på plats. Bara känslan av att ha ett spel som, likt på den gamla goda tiden, tvingar dig att bjuda över någon/några för att lira tv-spel kändes underbar. Den känsla är ständigt närvarande när man spelar Scott Pilgrim Vs The World: The Game, den där känslan av att det är nyfräscht med två-dimensionela beat'em'up och chiptunes, att spela flera personer på samma soffa upp till fyra personer, att uppskatta extraliv, att se tydliga skillnader på miniboss och riktig boss. Som att träffa en gammal vän du inte riktigt visste hur mycket du saknat innan. Återigen, en känsla som inte är alltför vanlig i en fps-hungrande spelmarknad där det årliga Call of Duty släppet är höjdpunkten på året för merparten av konsumenterna och tydligen recensenterna. Jag lyfter på hatten och ångar vidare.

SIDENOTE: Amnesia: The Dark Descent kommer släppas retail inom kort, bör nämnas att det spelet troligen hade tagit hem GOTY för bästa nedladdningsbara spelet annars.

Donkey Kong Country Returns

Jag skulle inte vilja kalla Donkey Kong Country Returns för ett barnspel utan jag skulle vilja kalla det för ett förbannat bra spel som kan avnjutas av samtliga åldersgrupper och betvivlar stakr på att införandet av svordommar, en haschrökande Diddy och blod, när Donkey Kong sliter huvudet av hypnotiserade djungeldjur, skulle gjort spelet ett dugg bättre. Retro Studios har gjort ett utsökt jobb med att kittla nostalginerven samtidigt som de bjuder på ett helt nytt djungeläventyr men en alldeles perfekt svårighetsgrad. Möjligheten att spela två stycken samtidigt är också uppskattat, oavsett om man spelar med sina barn, barnbarn, kanske syskonbarn eller om man eventuellt sitter med sin sambo eller en god vän och en ordentlig flaska rökig whiskey att bjuda på. Nintendo (i det här fallet Retro Studios) har alltid haft en förmåga att skapa tidslösa spel som passar alla åldrar och Donkey Kong är som sagt inget undantag. Med sin charmiga pastelliga grafik och snitsigt designade fiender kombinerat med den ursköna musiken, som innehåller en hel del saftiga nostalgidoftande remixar, så kan man inte låta bli att hänföras och dra på smilbanden, gammal som ung.

Årets Bubblare:

Super Mario All-Stars

Finns det ett bättre sätt att låta sina barn uppleva äkta tv-spelsmagi än att låta dem spela något som man själv spelade när man var yngre? Super Mario All-Stars fick i samband med Marios 25-årsdag en utgåva på Nintendo Wii och det är nu möjligt för dagens unga att testa på Super Marios Bros ett till tre samt Lost Levels. Blev lite besviken att inte Super Mario World eller Mario 64 var med men det är fortfarande den ultimata Mario utgåvan för sina ringa 250 riksdaler.

SIDENOTE: I och med att jag själv inte har några barn så är mitt urval helt och hållet spel som kan spelas av personer i alla åldrar och jag är hyfsat säker på att även om jag haft barn så hade jag hellre köpt dem spel av det slaget än dussinskräpspel som går att köpa på ICA för nitton svenska rikdsaler.

Årets Bubblare:

Warhammer 40.000: Dawn of War II: Chaos Rising

Warhammer 40.000: Dawn of War II fick i år sin första expansion, nämligen Chaos Rising, som tar vid strax efter slutet av första spelet. Subsector Aurelia håller sakta och säkert på att återställas till sin forna glans efter den massiva Tyranid invasionen som inträffade i första spelet. Imperiets styrkor hinner knappt återhämta sig innan en planet glider in i sectorn via en reva i warpspace. En planet som legat förlorad i the warp i hundratals år. I samband med planetens uppenbarelse i systemet så börjar de olika världarna i sektorn att rapportera angrepp från demoniska horder. Chaos Space Marines, kejsarens fallna soldater, har fått nys om planetens återinträde i sektorn och de vet vad som lurar under planetens numera frusna skal. I vanlig ordning tar man befäll över Blood Raven Space Marines som återigen måste rädda sektorn från detta nya hot. Vad som var unikt i kampanjen i Chaos Rising som inte fanns i originalet är möjligheten att se hur rena eller befläckade av ondska sina trupper är. Chaos är en lockelse som kan hugga tag i hjärtat på vilken varelse som helst, chaos viskar om styrka, rikedom, ära och allt annat som varit människans akilleshäl genom historien. I spelet visas detta i form av en mätare. Beroende på hur man beteer sig i vilka situationer så får man antingen corruption eller purification. Man kan således bli kejsarens lysande exempel på människans finaste triumf eller låta sig falla för frestelsen och bli nickedockor åt de mörka väsen som lurar inunti the warp. Beroende på var man ligger på mätaren så får man olika förmågor att använda sig samt att att spelets slut varierar kraftigt beroende på hur man ligger till på mätaren.

Förutom kampanjen så utökades multiplayer med en ny ras, Chaos (mina favoriter). Till skillnad från StarCraft II är detta ett RTS som saknar basebuilding utan det är mer fokus på att styra sina trupper, använda sig av suppresion fire, flanka, kontra pansar med anti-pansar samt givetvis att använda sina hjältars förmågor på ett bra sätt. Man samlar inga resurser heller utan man skall hålla nyckelpositioner på kartan för få resurser att ersätta sina trupper med. Hade det inte varit en expansionen hade det nog till och med plockat StarCraft 2 från tronen. De må ha betydligt mindre budget men det är ett lysande spel som vågar vara nyskapande och framförallt bär på ett saftigt nördigt kulturarv som killarna på Blizzard mer eller mindre skamlöst plagierat sen debuten av deras första RTS WarCraft.

SIDENOTE: Har ännu inte hunnit spela Civilization V och risken är att jag helt klart hade valt det till GOTY i den här kategorin om jag känner mig själv rätt.

Att tvingas välja endast två spel i det guldår som var 2010 är svårt. Att välja endast två spel ur det guldår som var 2010 blir ännu svårare när det baseras på bäst och mest kreativ musik. För en person som, tro det eller ej, lyssnar uteslutande på tv-spelsdängor, chiptunes och bitpop så är det näst intill tortyr att berövas möjligheten att fylla ett inlägg med bara bra musik som presenterats via spel under året. (Note to self: Ett annat inlägg) Under året har vi bjudits på ett makalöst smörgåsbord av träffsäkra tunes och hårda riff. Allt från retrodoftande och trallvänliga bit-slingor till episka orkestrar och kastrater, som låtsassjunger på latin om hur illa ställt det är i Azeroth även denna gång, samt japansk acid-jazz med inslag av hissmusik. Allt helt klart i toppklass. Efter en del grävande bland årets releaser lyckades jag bestämma mig för två spel som jag anser förtjänar att lyftas fram lite extra.

Årets Mest Kreativa Soundtrack

Deadly Premonition / Red Seeds Profile

Det kanske kan tyckas märkligt att ett budget spel från Japan med tunga Twin Peaks vibbar, som blivit tilldelat tvivelaktiga betyg från världens spelpress, skulle ha ett bra soundtrack men saken är att Dealy Prominitions soundtrack inte bara är bra, det är helt fantastiskt vansinnigt. Musiken är ojämn, väldigt varierad och spelets samtliga låtar känns ofta malplacerade och saknar helt finess. Tidigt i spelet är det i stort sett omöjligt att höra vad karaktärerna säger vid frukostbordet för att musiken, en slinga med country gitarr och någon jävel (troligen japan) som visslar, dränker allting med sin förvånansvärda trallvänlighet och på tok för höga volym. Lika förvånande är det när ett jazz stycke dras igång med tunga inslag av saxofon och kontrabas, precis när man ska obducera ett mordoffer. Det är inte bara förvånande, det är inte bara sjukt roligt utan det är precis lika vrickat och charmigt som resten av spelet. Du slår dig för pannan i ren mystik över hur ljudproducenten kunde komma undan med detta helgerån men ändå finner du dig nynna på melodin när du väntar på att få betala för dina snabbmakaroner på ICA. Då får man ögat av sina medkonsumenter, det vill jag lova.

Årets Bubblare

Starcraft II: Wings of Liberty

Blizzard producerar sitt bästa soundtrack någonsin när Terrans får hela spelet för sig själv och låtlistan fylls med bluegrass doftande country-rock i sann sci-fi tappning. Atmosfärisk ambience bryts upp av lite strängplockande gitarrspel som slutligen resulterar i ett full-fledged solo på elgitarr. Blizzard kan även det här med ljud och röster och levererar en av årets absoluta blötaste "ear-gasm". Har svårt att se att de enskilda expansionerna för Zerg och Protoss kan knäcka denna definitiva ljudbild av Starcraft universumet.

By popular request! Sådär på rak arm kan man säga att han helt klart har fylligare läppar än mig!