the n00b schoolbus

Då var jag äntligen klar med Final Fantasy XIII. Till skillnad från många andra spel i serien som man knappt ville skulle ta slut så känns det här skönt att ha plöjt sig igenom det linjära eländet. Jag är hård mot spelet, nästan skoningslös, likt en älskande fader av den gamla skolan med mottot; hård men rättvis. Enligt mig är Final Fantasy XIII en av de absolut sämre spelen i serien och ligger där nere med Final Fantasy II och VIII som jag aldrig heller fastnade för av olika anledningar. Den främsta anledningen att Final Fantasy XIII kändes tröttsamt från starten var den genomgående designen. Jag är så fruktansvärt less på att Square Enix rollspel ska se ut som en modeshow för japansk streefashion som ibland är såpass överarbetat att det blir ansträngande att se. Jag kräver inte att spelkaraktärer ska ha på sig foppatofflor (eww...) och en urtvättad t-shirt men jag är däremot dödligt trött på att de sabbat Final Fantasy så brutalt. Inte sedan Final Fantasy IX (som för övrigt är en av seriens absoluta pärlor imho) så har vi fått se FANTASIFULLA karaktärer av olika slag. Nu är det bara Testsuyo Nomura som får designa enorma kortbyxor med för många kejdor och enorma blixtlås och klä dessa byxor på karaktärer som just fått sparken från senaste smöriga animen. Det störde mig inte så mycket till en början, fresh take på serien, låt dem testa sina vingar. Men nu ser man det där i merparten av Square Enix produkter och jag blir riktigt ledsen. Vad ska Terra, Dark Knight Cecil, Cid Highwind, Vivi och alla klockrent designade karaktärer egentligen tycka om det här. Nog om detta, jag föredrar inte Nomuras design (utanför Kingdom Hearts dvs) och andra älskar den.

Det andra problemet är att som vanligt när man ska attrahera en större publik så gör man det linjärt och lätthanterligt. Jag ska inte på något sätt påstå att Final Fantasy XIII saknar djup i sitt stridssystem men man måste verkligen leta spelets värstingar efter spelet väl är slut för att möta något egentligt motstånd. Merparten av Final Fantasy XIII går ut på att springa rakt fram i korridorer eller korridorliknande miljöer och trycka på A-knappen (eller X om man spelar på Playstation 3) vid varje strid. Karaktärerna sköter sig själv, man har föga kontroll på vad man egentligen vill göra med SAMTLIGA karaktärer. Den enda karaktär man har en uns kontroll över är den man valt ska vara leader. Djupet ligger istället i hur man med hjälp av olika kombinationer av paradigms ska tackla spelets svårare kreatur och det är synd det inte dök upp tidigare i spelet så man haft något annat att göra än att bara mangla en knapp i stort sett spelet ut. De valde dessutom att plocka bort städer (dvs inga personer att tala med, inga butiker att besöka eller någon worldmap) och allting är olika zoner likt ett MMO men återigen utan någon form av interaktion med annat än svävande skattkiste-bollar och savepoints där man handlar, uppgraderar vapen. Att gå runt i städer och tala med olika karaktärer har alltid varit en stor grej i rollspel, jrpg eller wrpg spelar ingen roll, det är mainstay tamejfan. Oavsett om de sa I AM ERROR eller något annat oviktigt så kändes världen mer levande och jag saknade verkligen det i FFXIII. Vi ska egentligen inte gå in så djupt på hur fruktansvärt dåligt och hastigt ihopslängt uppgraderingssystemet för vapen och utrustning ens är, allt jag behöver säga är it's horrible, fucking horrible!

Tredje aspekten är storyn. Vissa säger att folk som inte fattar storyn är dumma i huvudet. Tja, det kanske jag kan hålla med om men storyn är verkligen såpass långtradigt och trist att den blir väldigt svårt att ta in. Specielt med den ibland pinsamt dåliga dialogen och små outbursts av Vanille och Hope som gör att man ryser i hela kroppen. Man hoppas nästan att en rysk officer ska ha vägarna förbi, hugga tag i dem, dra ut dem i skogen och ge dem ett par nackskott med sin ryska nagantrevolver. Tyvärr händer detta aldrig utanför fantasin och man tvingas dras med eländet. Överdrivet melodramatisk och scener som Operahuset i Final Fantasy VI eller när Rydias by brinner i FFIV eller varför inte tillbakablickarna i Nibelheim från FFVII saknas ju helt och hållet. Vad som däremot var lyckat var slutet med både passande musik (trots att jag brukar rynka på näsan åt massa fancy pants pop-artister i spel) och ett smått gripande ending där jag fällde en tår. Det säger väldigt lite om spelet men mer om mig som faktiskt kan böla som en fontän av att se lejonkungen. Nog om det. Spelet är fruktansvärt ojämnt och inte alls vad jag personligen hade hoppats på och det är därför jag ungefär halvvägs in i spelet la det åt sidan för att spela spel jag tyckte bättre om. Det var först nu mot slutet av min semester som jag bestämde mig för att äntligen klara ut spelet. And I did.

Det låter som jag fullkomligen hatar spelet, men det gör jag inte. Jag blev bara brutalt besviken på spelet. Det har en hel del brister, fler än något annat Final Fantasy men det är kanske just för att spelet bär namnet Final Fantasy som gör att jag reagerar så starkt som jag gör, bortser man får det är det enda ett av de bättre JRPG som kommit ut på länge (det är iof inte så svårt men...) och när spelet öppnade upp sig i kapitel 11 men främst EFTER spelets slutboss är besegrad så kändes spelet mer intressant, med klurigare missions och fiender. Spelet är ju dessutom vansinnigt snyggt (tekniskt, inte alltid designmässigt) och går som ett rinnande vatten. Striderna är flashy och snabba (men saknar dessvärre någon större kontroll) och musiken är inte bäst i serien men ändå riktigt bra. Tyckte även om alla Eidolons (summons) i spelet och hur man använde dem i strider men som sagt, bättre kontroll över sina karaktärer och strider i överlag hade vart uppskattat. Jag hoppas verkligen Square Enix försöker hitta formen igen, de har börjat spy ur sig en mängd titlar som inte känns riktigt 100% och det oroar mig. Final Fantast XIV står för dörren och jag är peppad, låt oss hoppas det sätter SquareEnix på banan igen och Japan på kartan igen, för JRPG har stagnerat. Hårt.