the n00b schoolbus

Jag kan börja med att ordentligt poängtera att Dead Rising 2: Case Zero var de bästa 400MSP jag någonsin spenderat. Det har varit mycket tissel och tassel kring vad som ansågs vara ett glorifierat demo, som Capcom dessutom skulle ha mage att ta betalt för. Själv anser jag att det är ett lysande koncept och hoppas fler spel gör så i fortsättningen. För en ren struntsumma har man inte bara möjlighet att testa på kontroller och system i ett kommande spel utan även spela ett segment ur handlingen som inte finns med i huvudspelet. I det här fallet är det prologen till Dead Rising 2 och hur Chuck Green, spelets protagonist, kämpar mot klockan för att hitta läkemedlet zombrex för att hålla infektionen i hans lilla dotter i shack i 12 timmar i taget. Trots att Dead Rising är ett smålustigt splatter spel där man kan klä sig i klänning och en enorm sombrero och krossa zombies med en enorm kaktus eller ett duschmunstycke så är handlingen i tvåan mycket mer känslosam. Frank Wests (I've covered wars, ya know!) överlevnadsinstinkter och hans vilja att få bilderna publicerade och regeringen åtalade för olyckan i Willamette Colorado framstår som en rätt ointressant berättelse i jämförelse med Chucks kamp att försöka rädda sin dotter från ett troligen obotligt tillstånd som köttätande kadaver. Spelet flörtar ju även med George A. Romeros ständigt återkommande tema om huruvida det är zombien eller människan som är skurken i dramat. Jag har suttit som på nålar för uppföljaren till ett av mina absoluta 360-spel och efter det här kärleksbrevet från Capcom för ynka 400MSP så är jag helt och hållet såld.