Nytt i samlingen - Videoblogg - Februari

Del 1



Del 2


Hour One: Första timmen av A Shadow's Tale till Nintendo Wii

Del 1



Del 2



Del 3



Del 4


Nytt i samlingen - Videoblogg - December





Årets Spel Plats 6 - 15

6. Alan Wake

Atmosfäriskt och välskrivet spel från det finska spelhuset Remedy.

 

7. Red Dead Redemption

Rockstars absolut bästa spel någonsin och ett av årets absoluta höjdpunkter.



8. StarCraft II

Efter sju års utveckling (!?) så vågar Blizzard äntligen klippa navelsträngen. Vi är nöjda.



9. Donkey Kong Country Returns

Retro Studios spelar på riktigt säkra kort men levererar en ordentligt retrosmakande käftsmäll. Vi ber om mer.



10. God of War III

Kratos visar återigen att han är den argaste killen i spelvärlden i denna supersnygga våldsorgie.



11. Super Meat Boy

Briljant och oerhört charmigt plattformsspel som blir ännu mer briljant i och med Super Tofu Boy!



12. World of Warcraft: Cataclysm

Blizzard levererar sin tredje och största expansion någonsin. Ditt sociala liv är i oerhörd fara.



13. Scott Pilgrim Vs The World: The Game

Old-school beat'em up med svängigt chiptune soundtrack och klockrena pixlar.



14. Great Giana Sisters DS

Årets bästa bärbara plattformsspel. Välkommen tillbaka Giana Sisters, vi har saknar er!



15. Deadly Premonition


Annorlunda och atmosfäriskt budgetspel med tunga Twin Peaks vibbar. F.K. in the coffee!


Lika som bär?

By popular request! Sådär på rak arm kan man säga att han helt klart har fylligare läppar än mig!



Nytt i samlingen - Videoblogg - November




Looks like it's time to oil up!

Blivit extremt nyförälskad i Hakan i Super Street Fighter 4 och har precis börjat öva med honom på allvar. Efter en kväll med en hel del stryk för min del så hade jag en video med lite härliga Hakan moves samt en hel del ny erfarenhet under bältet. Cammy, Ibuki och Juri förblir min stora akilleshäl i dagsläget. Enjoy!


Nytt i samlingen - Videoblogg - Oktober

Går igenom de titlar som lagts in i samlingen under oktober månad.

EDIT: Ett fel på stativet får det att se ut som att jag sitter i en krigs- eller jordbävningshärjad byggnad. Det lutar lite alltså. Bör åtgärdas i fortsättningen.


XBLA Indie Games: Soul

Inte ägnat mycket tid åt Indie GamesXBOX Live eller MinisPSN då jag har nog med att försöka spela igenom alla andra spel som ligger och skriker efter min uppmärksamhet men igår kväll när jag kikade runt lite på LIVE i väntan på att en co-op polare skulle dyka upp så såg jag ett indie spel för ynkliga 80MSP som faktiskt såg väldigt charmigt ut. Sagt och gjort, startade nedladdning, hämtade lite läsk, klappade katten Kirby och sen blev det åka av. I Soul så spelar man helt enkelt en själ som ska försöka ta sig ut ur sin döda kropp på sjukhuset och vidare upp mot himmelriket. Spelet tar sin början i sagda sjukhus där själen man spelar precis lämnat sindöda kropp som ligger på britsen i det väldigt obehagligt mörka och förfallna sjukhuset. Spelet är extremt simpelt i sitt upplägg, man ska helt enkelt styra sin känsliga ljuskula till själ genom labyrintliknande nivåer både inuti och utanför sjukhuset. Kolliderar själen med väggar, fiender eller andra föremål så får man börja om på sagda nivå och försöka igen.

Spelet har en obehaglig atmosfär och det är tydligt att samtliga mörkrets makter är ute efter vårt kära lilla ljusboll då de ur skuggorna dyker upp enorma monster som naffsar efter själen när den susar förbi och samtidigt försöker undvika att krocka i taket, golvet samt undvika en hiss eller två som faller från ett shackt ovan. Det är ett spel för den med en god dos tålamod som är simpelt men ändå ständigt genererar den där känslan "jag försöker en gång till sen ger jag mig" trots att man aldrig ger sig, man fortsätter igen även om man misslyckats på sista fienden ett tiotal gånger. Tyvärr saknas det musik men ljuden och morrandet från monster som lurar i skuggorna är relativt obehagligt och själv sket både jag och katten nästan på oss när jag glad i hågen susade förbi med min själ på väg mot utgången och passerar en skugga av en liten flicka. Helt plötsligt dyker det upp en likblek svarthårig plågad flicka över hela skärmen som ger ifrån sig ett obehagligt skrik. Jag och katten tittar upp bakom soffan igen och undrar vad fan det var som hände. Givetvis hade jag ryckt till såpass att jag styrt upp den lilla själen rakt upp i taket och blev tvungen göra om eländet. Man kan tycka det är en cheap-shot av utvecklarna att jävlas med oss spelare men det erbjuder ett överraskningsmoment som gör att man måste vara ännu mer fokuserad om det skulle hända igen. Troligen de bästa 80MSP jag någonsin spenderat och en klart positiv överraskning.    
  


Left 4 Red

Red Dead Redemption får äntligen sitt första singleplayer DLC och det ser hur smaskigt ut som helst.



Videoblogg: Split-screen i Kane & Lynch 2 Dog Days

Jag (övre skärmen) och en god vän till mig (nedre skärmen) tar oss igenom Kane & Lynch 2: Dog Days via split-screen co-op. Videon innehåller ovårdat språk och random garv.

 


Nytt i samlingen - Videoblogg - Augusti & September

DEL 1



DEL 2 - VARNING FÖR METROID: OTHER M SPOILERS! HELT OMEDVETET!



DEL 3


Videoblogg och starten på något nytt

Mitt första väldigt hastigt filmade blogginlägg gällande kommande förändringar kring bloggandet och spelsamlandet. Den perfekta ursäkten att få testa sina nya leksaker lite. Kvalitén blev inte superbra men vad förväntar man sig när man inte behärskar leksaken och bor här uppe där allt solljus börjar försvinna kring middagstid. Borde verkligen lära mig regigera ordentligt i Sony Vegas också.


Final Fantasy XIV

Jag har nu spenderat ett par dagar i Eorza, i och med pre-starten i samband med samlarutgåvan av spelet, och tänkte jag skulle dela med mig lite av mina åsikter och upplevelser. Jag får hålla med den stora massan och ifrågasätta varför Square Enix rent envisats med att göra spelet såpass obegripligt för nybörjare som möjligt och det var ju egentligen samma visa med Final Fantasy XI. Jag har spelat en hel del FFXI och hade en hyfsad koll redan från början och upplevde att det faktiskt gjort spelet en aning enklare att sätta sig in i än föregående MMO men inte var det med mycket. Det är någonstans i den blandade frustrationen och ständiga upptäcksresande som även storheten i spelet gör sig påmind, nämligen just samtliga upptäckter spelaren gör, stora som små. Jag kan hålla med om att Square Enix går för hårt ut med ett spel av den här sorten år 2010 när folk spelat WoW och väldigt lättbegripliga spel under en läng tid, att gå tillbaka till Everquest och smack-down hardcore görs inte enklare för nya spelare när dessutom menyerna och kartan är allt annat än användarvänliga. Final Fantasy XIV är inget hot mot World of Warcraft, inte alls och den enda likheten med spelen är att man spelar online och får experience. I övrigt är det som äpplen och päron, dvs extremt olika.

Personligen är ju en experience hora, jag struntar rent i gear och guld så länge jag får levla något. Kanske är jag den ultimata grindern som egentligen bara bör spela koreanska och japanska onlinespel till dödagar. FFXIV är precis som FFXI något för den ultimata grindern i och med att man kan byta jobb att levla snabbare än någonsin. Att jag satt i nästan två timmar och högg ned träd och plockade blommor, örter och rötter är nästan löjligt när man tänker på det men så länge expen och skillpoints trillar in och så länge som jag får pyssla med mini-spelen som dyker upp vill all gathering och crafting så är jag nöjd. Jag är dock förvånad över hur solo-ortienterat FFXIV jämfört med SE's tidigare grindfest som krävde en grupp så fort du lämnade startområdet (några job exkluderade). Jag ska inte klaga då det hade varit underbart att ha haft möjlighet att soloa ordentligt när det fanns få grupper i FFXI men vi får se om spelet är en glorifierad solo-fest eller om det blir läga att åtminstone gruppa upp i senare delar av spelet eller kanske rent i end-game (som i WoW).  Spelet är helt klart inte för alla, det är klart nischat och de som gillade FFXI kommer inte ha större problem att fastna i FFXIV men övriga spelare kan ha otroligt svårt att uppskatta spelet. Jag kan också bli trött på allt supergullighet och den ibland enormt duma storylinen och likaså irriterad på många av de designval de gjort med UI:n och kartan bland annat men jag tycker ändå, precis som med FFXI, att SE är extremt duktiga med att skapa atmosfäriska och extremt mysiga onlinespel som man verkligen vill spendera tid i. Känslan av att åstadkomma saker, ensam eller gemensamt, är enorm och musiken och de fantasifulla miljöerna och fienderna gör givetvis sitt. Det känns som klassiskt Final Fantasy fast med levande spelare och det får man väl säga åtminstone är en bra sak. 

Spelet har fått en hel del kritik som är klart befogad och som jag utan att tveka kan hålla med om men även en hel del kritik har varit obefogad. Det blev exempelvis ett rejält ramaskri när det visade sig att spelet skulle innehålla spärrar så att spelare inte kan levla hur snabbt de vill, vilket visade sig vara en saning med modifikation. I dagsläget är det så att man bara kan få 100% exp i 8 timmar (detta är alltså 8 timmar av konstant dödande av fiender). Efter 8 timmar får man 50% fram till 16 timmar då man inte får någonting. Det ska dock sägas att det bara är experience som går mot spelarens physical level som spärras på det sättet, spelarens level i spelets olika yrken har också en spärr men som sjunker när du levlar något annat och det är så spelet är designat. Du kan påbörja dagen med att ränna ut och dräpa fiender som en Conjuror, för att sedan börja smida lite som en blacksmith och när ditt linkshell (guild) kommer online och behöver en tank så börjar du levla Gladiator. Man är aldrig utan någonting att levla och spärrarna släpper och man kör vidare. Systemet är till för att spelare som spelar casual ska ha chans att uppleva end-game på samma vilkor som de som spelar hardcore non-stop. De som spelar hardcore non-stop kommer fortfarande få glänsa eftersom de kan få högre job levels och få fler job levlade än de som spelar mer sällan och kanske bara levlar ett eller två jobb. Det är inget som kommer röra mig i ryggen då det är precis så jag vill inta spelet, i små doser. 

Hittils tycker jag spelet är hur mysigt som helst och kommer bli kvar tills jag tröttnar. Om lågan hålls vid liv kommer jag skaffa PS3 versionen för att spela med handkontroll som spelet dessvärre, måste jag ändå säga, är designat för vilket troligen gör vissa saker mindre frustrerande (och då kan jag dessutom spela på finaste inställningarna!). För den som har lust att testa och vill hänga med ett svenskt linkshell, skapa en karaktär på servern Lindblum och hör av er. Min karaktär heter Liber Chaotica och brukar spendera stora delar av sin tid med att hugga ved och dra upp fisk när han inte pysslar ihop smycken eller trollar skiten ur oknytt. 



The Saboteur

Ett spel jag velat höja till skyarna ett rätt bra tag nu, men inte riktigt kommit mig för att göra, är The Saboteur som var Pandemic Studios sista spel innan EA gav dem foten för att göra mer kuksugande sportspel. Om någon anade en uns bitterhet där så är det korrekt uppfattat. Jag följde spelet ihärdigt sedan jag såg trailern för första gången som de visade på E3 mässan för ett par år sedan. Trailern var snygg och extremt smakfult tonsatt med Im Feeling Good av Nina Simone som passade som handen i handsken till trailern och gjorde hela upplevelsen till en audiovisuell orgasm. Jag köpte spelet på releasen trots de väldigt svala recensionerna som mer fokuserade på det trista faktum att Pandemic Studios hade blivit nedlagd efter spelet blev klart (vilket knappast hjälpte spelets fortsatta framgång på säljfronten). I vanlig ordning hade jag en enorm hög med spel jag ville spela igenom och hade ett flertal påbörjade som jag ville spela klart. Mitt största misstag (förutom att spela klart en del spel som var långt sämre) var att ge mig i kasst med Final Fantasy XIII innan. Eftersom man är en enorm Final Fantasy fanboi (eller jag trodde jag var det) så skakade jag som ett asplöv när jag försökte pilla in spelet i maskinen. Så här i efterhand vet vi ju alla som följer den här bloggen vad jag tyckte om Final Fantasy XIII ochdet behöver vi kanske inte gå in på igen men sammanfattnignsvis kan man säga att jag tyckte inte specielt mycket om det.

När jag hade lagt Final Fantasy XIII åt sidan så plockade jag fram The Saboteur ur högen och satt mig för att spela. Ett par dagar senare hade jag näst intill sträckspelat ut spelet, plockat alla achievements och var rent ledsen att det inte fanns något mer jag fysiskt kunde göra i spelet, samtliga nazister i Paris var sprängda i luften. The Saboteur är, hands down, det bästa open-world spel jag spelat någonsin. Det har en extremt cool setting och leker precis sådär lagom med verklighet och fantasi för att göra det hela extra intressant. Karaktärerna var sköna, musiken var passande, staden var snygg och den svart-vita depprimerande slöjan som sakta men säkert gav vika för vackra färger när man slog tillbaka mot nazisterna skapade inte bara ett vackrare paris utan en påtaglig känsla av välbefinnande. Man kan tro att många open-world spel är ett rent sjå att ens ge sig på att samla och göra allt i och ja det stämmer, jag skulle inte orka göra det i GTA IV för jag tyckte inte specielt mycket om något annat än själva handlingen i spelet och att samla fjädrar i Assassins Creed är också lagom kul. Jag hade däremot aldrig tråkigt i The Saboteur, aldrig. Jag gjorde allt som sagt men ville ändå ha mer. Det är, enligt mig, det bästa betyg ett spel egentligen kan få, att man har skitkul genom hela resan och verkligen inte vill att det ska ta slut.

Vad är det som är så bra med The Saboteur då egentligen? Tja, för det första spela man en riktigt skön lirare - en irländare vid namn Sean Devlin. Som alla irländare är han en skön kille som gillar whiskey och sprängmedel och gör sig snabbt ovän med nazisterna som till att börja med torterat och avrättat Seans bästa vän. En sur irländare är en galen irländare och det är ett perfekt vapen att använda mot nazisterna. I vanlig ordning tar man uppdrag av olika rebeller i staden som vill ha hjäl en nazist general när han ska bikta sig hos en präst eller kanske spränga en bro så tåget fullt med tyskt avskum faller mot en vattning grav strax utanför den vackra staden Paris. Förutom detta så finns det "ambient freeplay" somd et så fint kallas i spelet. Hundratals prickar på kartan. Dessa prickar kan vara allt från vakttorn till tyska pansarvagnar och befällhavare som måste sprängar/avrättas på det sätt man själv finner lämpligt. Genom att utföra dessa sysslor så gör man det inte bara lättare för sig i sina övriga uppdrag utan det gör även de olika regionerna i paris lite mer färggranna. Man får även "contraband" när man gör detta som kan användas för att uppgradera Sean och hans olika bössor och sprängmedel. Det är sjukt beroendeframkallande. Från att du tänt stubinen och sprungit som en idiot för att undvika bli upptäckt av nazisterna för första gången så är man fast, precis så roligt är det. Det kan vara värt att poängtera att slutstriden med spelets ärkeskurk är bland det bästa jag sett. Inget att snacka om alltså, köp spelet.


TGS 10: Radiant Silvergun XBLA

Nu är det snart möjligt att spela Treasures extremt hyllade shmup via XBLA utan att behöva ge sig ut på ebay och leta efter en utgåva till Sega Saturn för närmare eller strax över tusen bagis. Jag äger det redan men kommer ladda ner det i vilket fall. Missa inte detta!


TGS 10: The Last Guardian

Förutom att Sony nu äntligen får fingrarna ur skrevet och ordnar en samlingsskiva med ICO och Shadow of the Collosus med HD-stöd så bjuds vi på lite efterlängtad information kring The Last Guardian. Det är bara att tacka och ta emot.


TGS 10: Warhammer 40.000: Space Marine

Ytterligare en trailer på denna extremt efterlängtade sci-fi rökare. For the Emperor!


TGS 10: Shadows of the Damned

Suda 51, Shinji Mikami och Akira Yamaoka! Tyvärr så långt från drömprojektet jag kan tänka mig (ny survival horror) men ser ändå ut som lite skönt monster mangel.



TGS 10: Devil May Cry

Jag är inte specielt förvånad över att Capcom väljer att re-boota sin Devil May Cry serie med tanke på att del 2 och 4 var relativt svaga men vad hände egentligen med designen? Nya utvecklare som tar hand om Capcoms ögonstenar har ju fungerat förut, vad tror ni om Ninja Theory och Devil May Cry, fixar de detta? Jag är personligen inte överexalterad.



Tidigare inlägg
RSS 2.0