the n00b schoolbus

Singularity

 

För mig är årets bästa shooter inte någon av de stora grabbarna som Halo eller Call of Duty utan en relativt anonym titel från Raven Software vid namn Singularity. Det är ett atmosfäriskt fps stöpt i samma form som Bioshock och Half-Life men som trots uppenbara inspirationskällor ändå lyckas på egna meriter. För att vara riktigt ärlig så var det till och med, i min mening, snäpper bättre än årets besök i Rapture i och med Bioshock 2. I Singularity så lämnar vi sjunkna städer och art deco och får istället vandra runt på en ö med en forskningsanstalt i forna Sovjet där en hel del experiment har utförts med ett nytt grundämne vid namn E-99. Detta grundämne har bara inte förmågan att manipulera tid och rum utan har även en trist förmåga att förvandla ett och annat till vansinniga varelser. Det tog alltså inte speciellt lång tid innan forskningsanstalten förvandlades till en slaktzon och allt vetskap om ön och dess experiment begraved i något av Sovjets underjordiska arkiv. Det var dock förutbestämt att ön åtrigen skulle uppskattas och när spelet tar sin början finner sig spelaren på väg mot ön i helt andra ärenden innan uppdragets sanna mening uppenbarar sig. Singularity är ett atmosfäriskt spel där man ofta med hjärtat i halsgropen vandrar runt och lyssnar efter märkliga ljud och annat ofog som kan åsamkas av någon av spelets uppsjö mutanter. Det visuella går hand i hand med musiken (och ibland bristen av den) samt ljud för att skapa en tight och spännande resa hela vägen genom hela äventyret. Tidsmanipulation i spel är ju som bekant ingenting nytt men i Singularity kan det användas på en mängd häftiga (om än ibland extremt situationsbunda och skriptade) sätt som att åldra fiender så de blir en näve damm eller skapa ett område där tiden står näst intill stilla. De mer skriptade sekvenserna är extremt häftiga som när man vrider tillbaka tiden och återställer ett sjunket fartyg i hamnen och man ser en mängd individuella delar flyga på plats och massiva hål i skrovet stängs. Variationen på bössorna är helt ok och i kombinaton med de krafter man låser upp gällande tidsmanipulation så har man en ordentlig arsenal till sitt förfogande. Spelet inkluderar ett muliplayer läge men personligen så anser jag att det precis likt Bioshock, Half-Life, The Darkness och övriga atmosfäriska fps inte behöver multiplayer. Hela behållningen ligger i den atmosfär som spelet inhyser spelaren i och vilken känsla man har när man lägger ifrån sig handkontrollen. Det behövs knappast fler multiplayer shooters, de domineras årligen av Call of Duty och liknande titlar vars story i regel är lika intressant som en skiva dyngsur limpa, dvs inte så värst.

 

 

Årets Bubblare

 

Metro 2033

 

Metro 2033 är också ett atmosfäriskt spel som tar plats i forna Sovjet och var ett av de absolut mysigaste spelen när det släpptes tidigt det här året. Känslan av att se människorna leva sina liv i tunnelbannesystemen i ett kärnvapenhärjat Ryssland i en kärnvapenhärjad värld var för mig en väldigt gripande upplevelse. En mängd karaktärer i Metro 2033 kändes väldigt levande när man gick omkring med sina få patroner, studerade vad som fanns att köpa samtidigt som man såg tiggare av alla åldrar och kön be att få en patron så de kan köpa sig någonting ätbart. Spelet innehöll även en mängd val som i spelet inte direkt gav olika förmågor eller följeslagare (som i de flesta spel dr ett val faller på spelaren) utan den enda som i regel hade vetskap om den orätt eller rättvisa handling du utfört var du själv, samt karaktären du interagerade med. Atmosfären var verkligen på topp, allt från barnskratt till gitarrspel och sång av en rysk trubadur ljuder i de beboeliga delarna av tunnlarna. De ogästvänliga och stängda delarna är i regel tysta som graven med endast huvudkaraktärens tunga andning genom gasmasken att hålla spelaren sällskap när man famlar i mörkret efter förnädenheter, nya filter till gasmasken och patroner (både att använda vid byteshandel samt att sätta i de muterade varelser som kryper runt i gångarna). Metro 2033 var ett spel som verkligen ville sälja spelaren en värld som kändes levande och de lyckades med att ge oss en av de mest verklighetstrogna apokalyptiska fps jag någonsin haft nöjet att spela.

 

 

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen "Årets spel enligt svenska spelbloggar", där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin 'Årets shooter': Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.