the n00b schoolbus

Jag har nu spenderat ett par dagar i Eorza, i och med pre-starten i samband med samlarutgåvan av spelet, och tänkte jag skulle dela med mig lite av mina åsikter och upplevelser. Jag får hålla med den stora massan och ifrågasätta varför Square Enix rent envisats med att göra spelet såpass obegripligt för nybörjare som möjligt och det var ju egentligen samma visa med Final Fantasy XI. Jag har spelat en hel del FFXI och hade en hyfsad koll redan från början och upplevde att det faktiskt gjort spelet en aning enklare att sätta sig in i än föregående MMO men inte var det med mycket. Det är någonstans i den blandade frustrationen och ständiga upptäcksresande som även storheten i spelet gör sig påmind, nämligen just samtliga upptäckter spelaren gör, stora som små. Jag kan hålla med om att Square Enix går för hårt ut med ett spel av den här sorten år 2010 när folk spelat WoW och väldigt lättbegripliga spel under en läng tid, att gå tillbaka till Everquest och smack-down hardcore görs inte enklare för nya spelare när dessutom menyerna och kartan är allt annat än användarvänliga. Final Fantasy XIV är inget hot mot World of Warcraft, inte alls och den enda likheten med spelen är att man spelar online och får experience. I övrigt är det som äpplen och päron, dvs extremt olika.

Personligen är ju en experience hora, jag struntar rent i gear och guld så länge jag får levla något. Kanske är jag den ultimata grindern som egentligen bara bör spela koreanska och japanska onlinespel till dödagar. FFXIV är precis som FFXI något för den ultimata grindern i och med att man kan byta jobb att levla snabbare än någonsin. Att jag satt i nästan två timmar och högg ned träd och plockade blommor, örter och rötter är nästan löjligt när man tänker på det men så länge expen och skillpoints trillar in och så länge som jag får pyssla med mini-spelen som dyker upp vill all gathering och crafting så är jag nöjd. Jag är dock förvånad över hur solo-ortienterat FFXIV jämfört med SE's tidigare grindfest som krävde en grupp så fort du lämnade startområdet (några job exkluderade). Jag ska inte klaga då det hade varit underbart att ha haft möjlighet att soloa ordentligt när det fanns få grupper i FFXI men vi får se om spelet är en glorifierad solo-fest eller om det blir läga att åtminstone gruppa upp i senare delar av spelet eller kanske rent i end-game (som i WoW).  Spelet är helt klart inte för alla, det är klart nischat och de som gillade FFXI kommer inte ha större problem att fastna i FFXIV men övriga spelare kan ha otroligt svårt att uppskatta spelet. Jag kan också bli trött på allt supergullighet och den ibland enormt duma storylinen och likaså irriterad på många av de designval de gjort med UI:n och kartan bland annat men jag tycker ändå, precis som med FFXI, att SE är extremt duktiga med att skapa atmosfäriska och extremt mysiga onlinespel som man verkligen vill spendera tid i. Känslan av att åstadkomma saker, ensam eller gemensamt, är enorm och musiken och de fantasifulla miljöerna och fienderna gör givetvis sitt. Det känns som klassiskt Final Fantasy fast med levande spelare och det får man väl säga åtminstone är en bra sak. 

Spelet har fått en hel del kritik som är klart befogad och som jag utan att tveka kan hålla med om men även en hel del kritik har varit obefogad. Det blev exempelvis ett rejält ramaskri när det visade sig att spelet skulle innehålla spärrar så att spelare inte kan levla hur snabbt de vill, vilket visade sig vara en saning med modifikation. I dagsläget är det så att man bara kan få 100% exp i 8 timmar (detta är alltså 8 timmar av konstant dödande av fiender). Efter 8 timmar får man 50% fram till 16 timmar då man inte får någonting. Det ska dock sägas att det bara är experience som går mot spelarens physical level som spärras på det sättet, spelarens level i spelets olika yrken har också en spärr men som sjunker när du levlar något annat och det är så spelet är designat. Du kan påbörja dagen med att ränna ut och dräpa fiender som en Conjuror, för att sedan börja smida lite som en blacksmith och när ditt linkshell (guild) kommer online och behöver en tank så börjar du levla Gladiator. Man är aldrig utan någonting att levla och spärrarna släpper och man kör vidare. Systemet är till för att spelare som spelar casual ska ha chans att uppleva end-game på samma vilkor som de som spelar hardcore non-stop. De som spelar hardcore non-stop kommer fortfarande få glänsa eftersom de kan få högre job levels och få fler job levlade än de som spelar mer sällan och kanske bara levlar ett eller två jobb. Det är inget som kommer röra mig i ryggen då det är precis så jag vill inta spelet, i små doser. 

Hittils tycker jag spelet är hur mysigt som helst och kommer bli kvar tills jag tröttnar. Om lågan hålls vid liv kommer jag skaffa PS3 versionen för att spela med handkontroll som spelet dessvärre, måste jag ändå säga, är designat för vilket troligen gör vissa saker mindre frustrerande (och då kan jag dessutom spela på finaste inställningarna!). För den som har lust att testa och vill hänga med ett svenskt linkshell, skapa en karaktär på servern Lindblum och hör av er. Min karaktär heter Liber Chaotica och brukar spendera stora delar av sin tid med att hugga ved och dra upp fisk när han inte pysslar ihop smycken eller trollar skiten ur oknytt. 

Ett spel jag velat höja till skyarna ett rätt bra tag nu, men inte riktigt kommit mig för att göra, är The Saboteur som var Pandemic Studios sista spel innan EA gav dem foten för att göra mer kuksugande sportspel. Om någon anade en uns bitterhet där så är det korrekt uppfattat. Jag följde spelet ihärdigt sedan jag såg trailern för första gången som de visade på E3 mässan för ett par år sedan. Trailern var snygg och extremt smakfult tonsatt med Im Feeling Good av Nina Simone som passade som handen i handsken till trailern och gjorde hela upplevelsen till en audiovisuell orgasm. Jag köpte spelet på releasen trots de väldigt svala recensionerna som mer fokuserade på det trista faktum att Pandemic Studios hade blivit nedlagd efter spelet blev klart (vilket knappast hjälpte spelets fortsatta framgång på säljfronten). I vanlig ordning hade jag en enorm hög med spel jag ville spela igenom och hade ett flertal påbörjade som jag ville spela klart. Mitt största misstag (förutom att spela klart en del spel som var långt sämre) var att ge mig i kasst med Final Fantasy XIII innan. Eftersom man är en enorm Final Fantasy fanboi (eller jag trodde jag var det) så skakade jag som ett asplöv när jag försökte pilla in spelet i maskinen. Så här i efterhand vet vi ju alla som följer den här bloggen vad jag tyckte om Final Fantasy XIII ochdet behöver vi kanske inte gå in på igen men sammanfattnignsvis kan man säga att jag tyckte inte specielt mycket om det.

När jag hade lagt Final Fantasy XIII åt sidan så plockade jag fram The Saboteur ur högen och satt mig för att spela. Ett par dagar senare hade jag näst intill sträckspelat ut spelet, plockat alla achievements och var rent ledsen att det inte fanns något mer jag fysiskt kunde göra i spelet, samtliga nazister i Paris var sprängda i luften. The Saboteur är, hands down, det bästa open-world spel jag spelat någonsin. Det har en extremt cool setting och leker precis sådär lagom med verklighet och fantasi för att göra det hela extra intressant. Karaktärerna var sköna, musiken var passande, staden var snygg och den svart-vita depprimerande slöjan som sakta men säkert gav vika för vackra färger när man slog tillbaka mot nazisterna skapade inte bara ett vackrare paris utan en påtaglig känsla av välbefinnande. Man kan tro att många open-world spel är ett rent sjå att ens ge sig på att samla och göra allt i och ja det stämmer, jag skulle inte orka göra det i GTA IV för jag tyckte inte specielt mycket om något annat än själva handlingen i spelet och att samla fjädrar i Assassins Creed är också lagom kul. Jag hade däremot aldrig tråkigt i The Saboteur, aldrig. Jag gjorde allt som sagt men ville ändå ha mer. Det är, enligt mig, det bästa betyg ett spel egentligen kan få, att man har skitkul genom hela resan och verkligen inte vill att det ska ta slut.

Vad är det som är så bra med The Saboteur då egentligen? Tja, för det första spela man en riktigt skön lirare - en irländare vid namn Sean Devlin. Som alla irländare är han en skön kille som gillar whiskey och sprängmedel och gör sig snabbt ovän med nazisterna som till att börja med torterat och avrättat Seans bästa vän. En sur irländare är en galen irländare och det är ett perfekt vapen att använda mot nazisterna. I vanlig ordning tar man uppdrag av olika rebeller i staden som vill ha hjäl en nazist general när han ska bikta sig hos en präst eller kanske spränga en bro så tåget fullt med tyskt avskum faller mot en vattning grav strax utanför den vackra staden Paris. Förutom detta så finns det "ambient freeplay" somd et så fint kallas i spelet. Hundratals prickar på kartan. Dessa prickar kan vara allt från vakttorn till tyska pansarvagnar och befällhavare som måste sprängar/avrättas på det sätt man själv finner lämpligt. Genom att utföra dessa sysslor så gör man det inte bara lättare för sig i sina övriga uppdrag utan det gör även de olika regionerna i paris lite mer färggranna. Man får även "contraband" när man gör detta som kan användas för att uppgradera Sean och hans olika bössor och sprängmedel. Det är sjukt beroendeframkallande. Från att du tänt stubinen och sprungit som en idiot för att undvika bli upptäckt av nazisterna för första gången så är man fast, precis så roligt är det. Det kan vara värt att poängtera att slutstriden med spelets ärkeskurk är bland det bästa jag sett. Inget att snacka om alltså, köp spelet.

Nu är det snart möjligt att spela Treasures extremt hyllade shmup via XBLA utan att behöva ge sig ut på ebay och leta efter en utgåva till Sega Saturn för närmare eller strax över tusen bagis. Jag äger det redan men kommer ladda ner det i vilket fall. Missa inte detta!

Förutom att Sony nu äntligen får fingrarna ur skrevet och ordnar en samlingsskiva med ICO och Shadow of the Collosus med HD-stöd så bjuds vi på lite efterlängtad information kring The Last Guardian. Det är bara att tacka och ta emot.

Ytterligare en trailer på denna extremt efterlängtade sci-fi rökare. For the Emperor!

Suda 51, Shinji Mikami och Akira Yamaoka! Tyvärr så långt från drömprojektet jag kan tänka mig (ny survival horror) men ser ändå ut som lite skönt monster mangel.

Jag är inte specielt förvånad över att Capcom väljer att re-boota sin Devil May Cry serie med tanke på att del 2 och 4 var relativt svaga men vad hände egentligen med designen? Nya utvecklare som tar hand om Capcoms ögonstenar har ju fungerat förut, vad tror ni om Ninja Theory och Devil May Cry, fixar de detta? Jag är personligen inte överexalterad.

Asura's Wrath debut trailer visades nyligen på Tokyo Game Show. Spelet ser helt och hållet vansinnigt ut, på ett mycket tillfredställande sätt. Kan det här vara det närmsta vi kommer ett Onimusha från Capcom den här generationen?

Jag hade inte extremt höga förväntningar när jag satte mig ned för att testa Singularity och det enda jag egentligen snappat upp gällande spelet var att det var väldigt influerat av Bioshock samt att det utspelade sig i ryssland. Jag gillar Bioshock och jag är en av många som uppskattar en ordentlig ryss från fall till fall. Jag blev inte direkt besviken och det är nog det jag tycker bäst om med spel som smygit in under radarn och som man bara lite smått nyfiken på börjat spela, det finns inga förväntningar att leva upp till och är spelet inte jättebra så är det bara fnissa och lägga skiten åt sidan. Singularity är inte skit. Singularity är atmosfäriskt och man har förmågan att leka lite med tiden med en Time Manipulation Device som en galen ryss har designat av ett livsfarligt ämne som endast finns på ön Karthoga utanför rysslands östkust. Detta ämne kalles E-99 och vid dess upptäckt befaller Stalin att ett forskningscenter ska byggas på ön för att låsa upp det nya ämnes hemligheter. En mängd upptäckter görs och amerikas nukleära övertag verkar som en fis i rymnden. E-99 är framtiden med i det närmaste oändlig kraftkälla, möjlighet att få ödelagda åkrar att grönska på nytt för att nämna några av den forskning som insitutet på Karthoga ägnat sig åt. En forskare inser att man med E-99 kan beröra och förändra tiden. Åldra eller föryngra ett objekt och dra det fram och bak i tiden. Forskningen på TMD börjas. Givetvis börjar man studera hur man kan använda det som ett vapen och en man med höga ambitioner inser att TMD bör användas som ett vapen. Under den här tiden har E-99 likt ett virus muterat och förändrat en mängd arbetare och försöktobjekt. Det hela resulterar i katastrof där hela samhället på ön dör ut totalt och rysslands regering väljer att plocka bort ön från kartan.

Där börjar vårt äventyr. Singularity är egentligen inte något banbrytande fps, det mesta har vi sett förut på ett eller annat sätt och ingenting sticker egentligen ut, tja förutom den otroligt charmiga och smått skrämmande handlingen. Atmosfär är nyckelordet och det skapas med vackra miljöer, stämningsfull musik och en väldigt intressant handling där man, samtidigt som man måste överleva alla ryska mutanter och spetznas, slits mellan de två forskarna varav en vill bevara TMD:n för mänsklighetens bästa och den andra vill använda den som ett vapen mot väst. Det är fullt möjligt att välja vilken väg man vill gå. Som spelare får man dock användning av TMD:n relativt tidigt i spelet och det används i en mängd pussel där du kan få ett kassavalv att vittra sönder av tidens tand för att komma åt innehållet eller varför inte få ett sjunket ryskt fartyg återställt. Den kan även användas i strid givetvis, med ett knapptryck kan man få människor att vittra och förvandlas till aska inom ett per sekunder eller via strålningen i ämnet E-99 få dem att bli dregglande mutanter. Det går även att sakta ned tiden inom specifika områden samt att slunga runt objekt genom tid och rum. Tänk plasmids i Bioshock fast samtliga har med tid att göra. Det fungerar helt okej och trots att det varken är banbrytande med sådana krafter i ett fps så är även allt "gunplay" väldigt standard. Det enda som får spelet att skilja sig från normen är att man, tro det eller ej, inte har en hälsomätare som regenerar när man inte är i strid. Man samlar ryska förbandslådor som man själv kan använda vid behov, precis som i Bioshock med andra ord. Man plockar även upp E-99 "tech" runt omkring på ön som man kan använda för att uppgradera sin karaktär, sina vapen och sina TMD krafter.

Jag slår helt klart ett slag för det här spelet och tycker egentligen spelet är bättre än Bioshock 2 men sämre än originalet Bioshock. Alla som gillar atmosfäriska och smått obehagliga spel bör testa Singularity, jag har svårt att tro att någon blir besviken. Det bör sägas att jag aldrig testat multiplayern för det intresserar mig inte. Att fler och fler utvecklare vill slänga in multiplayer i deras spel (specielt spel som dessa där singleplayer och atmosfär är allt) och det stör mig något enormt. Vem fan tyckte ens Bioshock 2 multiplayer var bra och varför inte mer singleplayer content än multiplayer? Nä, lämna multiplayer (inte inräknat co-op) till spel som går in helhjärtat för skiten så får kidsen som gillar att fragga varandra dagarna i ända spela Modern Warfare och Halo.

Den 22:a smäller det. Snart dags att ta sina första stapplande steg in i den mystiska världen Eorzea. Den som ogillade Final Fantasy XI behöver inte göra sig besväret. Spelet är team-based och väldigt strategiskt (gällande placering och job-kombinationer) och ingenting för den som enbart föredrar WoW och dess avarter. Jag har haft tillfälle att testa spelet och är väldigt nöjd, kommer spendera många timmar med min lilla Lallafell Dunedweller från staden Ul'dah. Någon som är intresserad av att följa med den makalösa resan kan höra av sig, resten gör er inte besvär att pröva, ni börjar bara gnälla om WoW. 

I helgen satte jag mig ned och sträckspelade ut Metroid: Other M till Nintendo Wii som är den senaste sci-fi rökaren med prisjägerskan Samus Aran i huvudrollen. Anledningen att jag inte hade möjlighet att spela spelet innan beror på att mina Wii-motes (läs handkontroller) inte varit användbara på grund av en logitech produkt som sades ha möjlighet att hålla mina kontroller fullt laddade hela tiden utan att behöva byta batterier och dylikt. Det har fungerar mycket dåligt och varje gång jag satt mig ned, ställt fram en stor kall cola zero och satt mig till rätta så har fanstyget gett upp efter enbart 5-10 minuters speltid. Det ljöd vilda gamer-tjut genom lägenheten vid ett flertal tillfällen vill jag lova innan jag äntligen fick fingrarna ur och valde att skrota det där logitech skräpet och istället införskaffa vanliga batterier.

Metroid-serien är utan tvekan den jag uppskattar mest av Nintendos guldklimpar. Ingen av Nintendos egna skapelser är ju förvisso dåliga men av samtliga serier så är det Metroid mitt hjärta bultar hårdast för. Jag var en av de många som höll andan när man fick veta att Nintendo tillät Retro Studios ta över sparkarna och utveckla Metroid i first-person till Gamecube. Efter Super Metroid (som kanske är en av världens bästa spel) kändes det svårt att se serien flyttas in i first-person och man var rädd vad västerländska utvecklare skulle hitta på för galenskaper. Metroid Prime blev magiskt och gav upphov till två stycken inte fullt lika bra uppföljare och bildade såldedes en trilogi. De lyckades bevara känslan av isolation samtidigt som allt utforskande och fantastiska och ibland smått obehagliga miljöer och varelser behölls minst lika intakt. Kanske är det därför man knappt visste om man skulle skita knäck eller inte när man för något E3 sedan fick Team Ninjas Metroid titel slängd i ansiktet. Man såg Samus i ett sidscrollande äventyr i 3d där man kunde hoppa in i first person genom att rikta Wii-moten mot skärmen. Samus flippade, studsade, brottades med stora bestar och kastade sig upp på välkända fiender enbart för att genast pressa in sin sexiga armkanon i halsen på varelsen och trycka av. Om man inte redan klättrade på tapeterna på grund av detta så small det totalt för mig när man fick veta att det var en direkt uppföljare på Super Metroid spelet. Holy shit. Knäck skets i mängder och fortsattes att göras i små doser hela vägen fram till releasen.

Metroid: Other M är inte en besvikelse, verkligen inte, specielt inte efter Echoes och Corruption som verkligen inte höll samma höga standard som Prime enligt mig. Givetvis finns det en mängd saker jag hade velat se annorlunda men så är det med det allra flesta spel egentligen. Jag kan börja med kritiken, vad kunde ha gjorts bättre och vad kunde ha uteslutits. För det första är jag inget fan av handlingen och alla cutscenes börjar lukta billig japansk anime (läs svettig ljumske) lång väg. Jag har inga problem med att Samus pratar och jag tyckte till och med att hennes röst var ganska bra men jag ogillade hennes överdrivet animeinspirerade uppenbarelse och beteende. Det förlöjligar den kvinnliga prisjägerskan ganska ordentligt. Scenen med (minor spoiler) Ridley där Samus blir totalt lamslagen av skräck var troligen den bästa i spelet och gjorde henne så mycket mer männsklig och lätt att tycka om. Jag störde mig också på soldaterna hon hade med sig och att känslan av isolation inte var lika påtaglig som den brukar vara. Rent kontrollmässigt var det enda jag störde mig på att man inte kudne röra sig när man var first person vilket innebar att det blev cirkus maximus varje gång man skulle försöka få iväg en missil eller dylikt i kritiskt läge. Jag var inte heller förtjust i att man kan återladda sin energi och att utforskandet och det ständiga letandet efter power-ups mer eller mindre är bortplockat. Sist men inte minst var musiken, eller rättare sagt bristen av den, ganska bedrövlig vilket känns väldigt fel i och med att Metroid har så extremt bra musik.

Jag tycker om att spelet blev mer eller mindre sidscrollande och att man spelade med ett styrkors. Retrokänslan var enorm. Jag tyckte om takten i spelet, makalösa eldstrider avlöste varandra i rafflande takt och en massa riktigt roliga bossar dyker upp titt som tätt. Jag tyckte om att de blåst lite liv i Samus med rösten och läckra CG-sekvenser (tyckte mindre om själva kopplingen med hennes gamla team-mates och början av storyn). Plattformselementen och pusslen hålls på en lite väl låg nivå men med tanke på att Team Ninja står för utvecklingen så förstår man att de vill satsa på eldstrider och brutala närstridsfinishers. Jag gillade dessa finishers och jag gillade möjligheten att dodga och rulla runt som Samus gör på ett väldigt graciöst sätt. Svanhopp baklänges, landar på knä med kanonarmen riktad mot fienden. Enkelt att utföra och väldigt stiligt. Metroid: Other M är en annorlunda och välkommen del i Metroid serien, varken bäst eller sämst. Nu vågar jag bara hoppas på att de gör ett riktigt snyggt sidscrollande Metroid utan 3d-djupet fullpumpat med atmosfär, remake av Super Metroid duger till och med. Nintendo, please make it happen!

Jag kan börja med att ordentligt poängtera att Dead Rising 2: Case Zero var de bästa 400MSP jag någonsin spenderat. Det har varit mycket tissel och tassel kring vad som ansågs vara ett glorifierat demo, som Capcom dessutom skulle ha mage att ta betalt för. Själv anser jag att det är ett lysande koncept och hoppas fler spel gör så i fortsättningen. För en ren struntsumma har man inte bara möjlighet att testa på kontroller och system i ett kommande spel utan även spela ett segment ur handlingen som inte finns med i huvudspelet. I det här fallet är det prologen till Dead Rising 2 och hur Chuck Green, spelets protagonist, kämpar mot klockan för att hitta läkemedlet zombrex för att hålla infektionen i hans lilla dotter i shack i 12 timmar i taget. Trots att Dead Rising är ett smålustigt splatter spel där man kan klä sig i klänning och en enorm sombrero och krossa zombies med en enorm kaktus eller ett duschmunstycke så är handlingen i tvåan mycket mer känslosam. Frank Wests (I've covered wars, ya know!) överlevnadsinstinkter och hans vilja att få bilderna publicerade och regeringen åtalade för olyckan i Willamette Colorado framstår som en rätt ointressant berättelse i jämförelse med Chucks kamp att försöka rädda sin dotter från ett troligen obotligt tillstånd som köttätande kadaver. Spelet flörtar ju även med George A. Romeros ständigt återkommande tema om huruvida det är zombien eller människan som är skurken i dramat. Jag har suttit som på nålar för uppföljaren till ett av mina absoluta 360-spel och efter det här kärleksbrevet från Capcom för ynka 400MSP så är jag helt och hållet såld.