Metroid: Other M
I helgen satte jag mig ned och sträckspelade ut Metroid: Other M till Nintendo Wii som är den senaste sci-fi rökaren med prisjägerskan Samus Aran i huvudrollen. Anledningen att jag inte hade möjlighet att spela spelet innan beror på att mina Wii-motes (läs handkontroller) inte varit användbara på grund av en logitech produkt som sades ha möjlighet att hålla mina kontroller fullt laddade hela tiden utan att behöva byta batterier och dylikt. Det har fungerar mycket dåligt och varje gång jag satt mig ned, ställt fram en stor kall cola zero och satt mig till rätta så har fanstyget gett upp efter enbart 5-10 minuters speltid. Det ljöd vilda gamer-tjut genom lägenheten vid ett flertal tillfällen vill jag lova innan jag äntligen fick fingrarna ur och valde att skrota det där logitech skräpet och istället införskaffa vanliga batterier.
Metroid-serien är utan tvekan den jag uppskattar mest av Nintendos guldklimpar. Ingen av Nintendos egna skapelser är ju förvisso dåliga men av samtliga serier så är det Metroid mitt hjärta bultar hårdast för. Jag var en av de många som höll andan när man fick veta att Nintendo tillät Retro Studios ta över sparkarna och utveckla Metroid i first-person till Gamecube. Efter Super Metroid (som kanske är en av världens bästa spel) kändes det svårt att se serien flyttas in i first-person och man var rädd vad västerländska utvecklare skulle hitta på för galenskaper. Metroid Prime blev magiskt och gav upphov till två stycken inte fullt lika bra uppföljare och bildade såldedes en trilogi. De lyckades bevara känslan av isolation samtidigt som allt utforskande och fantastiska och ibland smått obehagliga miljöer och varelser behölls minst lika intakt. Kanske är det därför man knappt visste om man skulle skita knäck eller inte när man för något E3 sedan fick Team Ninjas Metroid titel slängd i ansiktet. Man såg Samus i ett sidscrollande äventyr i 3d där man kunde hoppa in i first person genom att rikta Wii-moten mot skärmen. Samus flippade, studsade, brottades med stora bestar och kastade sig upp på välkända fiender enbart för att genast pressa in sin sexiga armkanon i halsen på varelsen och trycka av. Om man inte redan klättrade på tapeterna på grund av detta så small det totalt för mig när man fick veta att det var en direkt uppföljare på Super Metroid spelet. Holy shit. Knäck skets i mängder och fortsattes att göras i små doser hela vägen fram till releasen.
Metroid: Other M är inte en besvikelse, verkligen inte, specielt inte efter Echoes och Corruption som verkligen inte höll samma höga standard som Prime enligt mig. Givetvis finns det en mängd saker jag hade velat se annorlunda men så är det med det allra flesta spel egentligen. Jag kan börja med kritiken, vad kunde ha gjorts bättre och vad kunde ha uteslutits. För det första är jag inget fan av handlingen och alla cutscenes börjar lukta billig japansk anime (läs svettig ljumske) lång väg. Jag har inga problem med att Samus pratar och jag tyckte till och med att hennes röst var ganska bra men jag ogillade hennes överdrivet animeinspirerade uppenbarelse och beteende. Det förlöjligar den kvinnliga prisjägerskan ganska ordentligt. Scenen med (minor spoiler) Ridley där Samus blir totalt lamslagen av skräck var troligen den bästa i spelet och gjorde henne så mycket mer männsklig och lätt att tycka om. Jag störde mig också på soldaterna hon hade med sig och att känslan av isolation inte var lika påtaglig som den brukar vara. Rent kontrollmässigt var det enda jag störde mig på att man inte kudne röra sig när man var first person vilket innebar att det blev cirkus maximus varje gång man skulle försöka få iväg en missil eller dylikt i kritiskt läge. Jag var inte heller förtjust i att man kan återladda sin energi och att utforskandet och det ständiga letandet efter power-ups mer eller mindre är bortplockat. Sist men inte minst var musiken, eller rättare sagt bristen av den, ganska bedrövlig vilket känns väldigt fel i och med att Metroid har så extremt bra musik.
Jag tycker om att spelet blev mer eller mindre sidscrollande och att man spelade med ett styrkors. Retrokänslan var enorm. Jag tyckte om takten i spelet, makalösa eldstrider avlöste varandra i rafflande takt och en massa riktigt roliga bossar dyker upp titt som tätt. Jag tyckte om att de blåst lite liv i Samus med rösten och läckra CG-sekvenser (tyckte mindre om själva kopplingen med hennes gamla team-mates och början av storyn). Plattformselementen och pusslen hålls på en lite väl låg nivå men med tanke på att Team Ninja står för utvecklingen så förstår man att de vill satsa på eldstrider och brutala närstridsfinishers. Jag gillade dessa finishers och jag gillade möjligheten att dodga och rulla runt som Samus gör på ett väldigt graciöst sätt. Svanhopp baklänges, landar på knä med kanonarmen riktad mot fienden. Enkelt att utföra och väldigt stiligt. Metroid: Other M är en annorlunda och välkommen del i Metroid serien, varken bäst eller sämst. Nu vågar jag bara hoppas på att de gör ett riktigt snyggt sidscrollande Metroid utan 3d-djupet fullpumpat med atmosfär, remake av Super Metroid duger till och med. Nintendo, please make it happen!
Metroid-serien är utan tvekan den jag uppskattar mest av Nintendos guldklimpar. Ingen av Nintendos egna skapelser är ju förvisso dåliga men av samtliga serier så är det Metroid mitt hjärta bultar hårdast för. Jag var en av de många som höll andan när man fick veta att Nintendo tillät Retro Studios ta över sparkarna och utveckla Metroid i first-person till Gamecube. Efter Super Metroid (som kanske är en av världens bästa spel) kändes det svårt att se serien flyttas in i first-person och man var rädd vad västerländska utvecklare skulle hitta på för galenskaper. Metroid Prime blev magiskt och gav upphov till två stycken inte fullt lika bra uppföljare och bildade såldedes en trilogi. De lyckades bevara känslan av isolation samtidigt som allt utforskande och fantastiska och ibland smått obehagliga miljöer och varelser behölls minst lika intakt. Kanske är det därför man knappt visste om man skulle skita knäck eller inte när man för något E3 sedan fick Team Ninjas Metroid titel slängd i ansiktet. Man såg Samus i ett sidscrollande äventyr i 3d där man kunde hoppa in i first person genom att rikta Wii-moten mot skärmen. Samus flippade, studsade, brottades med stora bestar och kastade sig upp på välkända fiender enbart för att genast pressa in sin sexiga armkanon i halsen på varelsen och trycka av. Om man inte redan klättrade på tapeterna på grund av detta så small det totalt för mig när man fick veta att det var en direkt uppföljare på Super Metroid spelet. Holy shit. Knäck skets i mängder och fortsattes att göras i små doser hela vägen fram till releasen.
Metroid: Other M är inte en besvikelse, verkligen inte, specielt inte efter Echoes och Corruption som verkligen inte höll samma höga standard som Prime enligt mig. Givetvis finns det en mängd saker jag hade velat se annorlunda men så är det med det allra flesta spel egentligen. Jag kan börja med kritiken, vad kunde ha gjorts bättre och vad kunde ha uteslutits. För det första är jag inget fan av handlingen och alla cutscenes börjar lukta billig japansk anime (läs svettig ljumske) lång väg. Jag har inga problem med att Samus pratar och jag tyckte till och med att hennes röst var ganska bra men jag ogillade hennes överdrivet animeinspirerade uppenbarelse och beteende. Det förlöjligar den kvinnliga prisjägerskan ganska ordentligt. Scenen med (minor spoiler) Ridley där Samus blir totalt lamslagen av skräck var troligen den bästa i spelet och gjorde henne så mycket mer männsklig och lätt att tycka om. Jag störde mig också på soldaterna hon hade med sig och att känslan av isolation inte var lika påtaglig som den brukar vara. Rent kontrollmässigt var det enda jag störde mig på att man inte kudne röra sig när man var first person vilket innebar att det blev cirkus maximus varje gång man skulle försöka få iväg en missil eller dylikt i kritiskt läge. Jag var inte heller förtjust i att man kan återladda sin energi och att utforskandet och det ständiga letandet efter power-ups mer eller mindre är bortplockat. Sist men inte minst var musiken, eller rättare sagt bristen av den, ganska bedrövlig vilket känns väldigt fel i och med att Metroid har så extremt bra musik.
Jag tycker om att spelet blev mer eller mindre sidscrollande och att man spelade med ett styrkors. Retrokänslan var enorm. Jag tyckte om takten i spelet, makalösa eldstrider avlöste varandra i rafflande takt och en massa riktigt roliga bossar dyker upp titt som tätt. Jag tyckte om att de blåst lite liv i Samus med rösten och läckra CG-sekvenser (tyckte mindre om själva kopplingen med hennes gamla team-mates och början av storyn). Plattformselementen och pusslen hålls på en lite väl låg nivå men med tanke på att Team Ninja står för utvecklingen så förstår man att de vill satsa på eldstrider och brutala närstridsfinishers. Jag gillade dessa finishers och jag gillade möjligheten att dodga och rulla runt som Samus gör på ett väldigt graciöst sätt. Svanhopp baklänges, landar på knä med kanonarmen riktad mot fienden. Enkelt att utföra och väldigt stiligt. Metroid: Other M är en annorlunda och välkommen del i Metroid serien, varken bäst eller sämst. Nu vågar jag bara hoppas på att de gör ett riktigt snyggt sidscrollande Metroid utan 3d-djupet fullpumpat med atmosfär, remake av Super Metroid duger till och med. Nintendo, please make it happen!
Kommentarer
Trackback
