The Saboteur

Ett spel jag velat höja till skyarna ett rätt bra tag nu, men inte riktigt kommit mig för att göra, är The Saboteur som var Pandemic Studios sista spel innan EA gav dem foten för att göra mer kuksugande sportspel. Om någon anade en uns bitterhet där så är det korrekt uppfattat. Jag följde spelet ihärdigt sedan jag såg trailern för första gången som de visade på E3 mässan för ett par år sedan. Trailern var snygg och extremt smakfult tonsatt med Im Feeling Good av Nina Simone som passade som handen i handsken till trailern och gjorde hela upplevelsen till en audiovisuell orgasm. Jag köpte spelet på releasen trots de väldigt svala recensionerna som mer fokuserade på det trista faktum att Pandemic Studios hade blivit nedlagd efter spelet blev klart (vilket knappast hjälpte spelets fortsatta framgång på säljfronten). I vanlig ordning hade jag en enorm hög med spel jag ville spela igenom och hade ett flertal påbörjade som jag ville spela klart. Mitt största misstag (förutom att spela klart en del spel som var långt sämre) var att ge mig i kasst med Final Fantasy XIII innan. Eftersom man är en enorm Final Fantasy fanboi (eller jag trodde jag var det) så skakade jag som ett asplöv när jag försökte pilla in spelet i maskinen. Så här i efterhand vet vi ju alla som följer den här bloggen vad jag tyckte om Final Fantasy XIII ochdet behöver vi kanske inte gå in på igen men sammanfattnignsvis kan man säga att jag tyckte inte specielt mycket om det.

När jag hade lagt Final Fantasy XIII åt sidan så plockade jag fram The Saboteur ur högen och satt mig för att spela. Ett par dagar senare hade jag näst intill sträckspelat ut spelet, plockat alla achievements och var rent ledsen att det inte fanns något mer jag fysiskt kunde göra i spelet, samtliga nazister i Paris var sprängda i luften. The Saboteur är, hands down, det bästa open-world spel jag spelat någonsin. Det har en extremt cool setting och leker precis sådär lagom med verklighet och fantasi för att göra det hela extra intressant. Karaktärerna var sköna, musiken var passande, staden var snygg och den svart-vita depprimerande slöjan som sakta men säkert gav vika för vackra färger när man slog tillbaka mot nazisterna skapade inte bara ett vackrare paris utan en påtaglig känsla av välbefinnande. Man kan tro att många open-world spel är ett rent sjå att ens ge sig på att samla och göra allt i och ja det stämmer, jag skulle inte orka göra det i GTA IV för jag tyckte inte specielt mycket om något annat än själva handlingen i spelet och att samla fjädrar i Assassins Creed är också lagom kul. Jag hade däremot aldrig tråkigt i The Saboteur, aldrig. Jag gjorde allt som sagt men ville ändå ha mer. Det är, enligt mig, det bästa betyg ett spel egentligen kan få, att man har skitkul genom hela resan och verkligen inte vill att det ska ta slut.

Vad är det som är så bra med The Saboteur då egentligen? Tja, för det första spela man en riktigt skön lirare - en irländare vid namn Sean Devlin. Som alla irländare är han en skön kille som gillar whiskey och sprängmedel och gör sig snabbt ovän med nazisterna som till att börja med torterat och avrättat Seans bästa vän. En sur irländare är en galen irländare och det är ett perfekt vapen att använda mot nazisterna. I vanlig ordning tar man uppdrag av olika rebeller i staden som vill ha hjäl en nazist general när han ska bikta sig hos en präst eller kanske spränga en bro så tåget fullt med tyskt avskum faller mot en vattning grav strax utanför den vackra staden Paris. Förutom detta så finns det "ambient freeplay" somd et så fint kallas i spelet. Hundratals prickar på kartan. Dessa prickar kan vara allt från vakttorn till tyska pansarvagnar och befällhavare som måste sprängar/avrättas på det sätt man själv finner lämpligt. Genom att utföra dessa sysslor så gör man det inte bara lättare för sig i sina övriga uppdrag utan det gör även de olika regionerna i paris lite mer färggranna. Man får även "contraband" när man gör detta som kan användas för att uppgradera Sean och hans olika bössor och sprängmedel. Det är sjukt beroendeframkallande. Från att du tänt stubinen och sprungit som en idiot för att undvika bli upptäckt av nazisterna för första gången så är man fast, precis så roligt är det. Det kan vara värt att poängtera att slutstriden med spelets ärkeskurk är bland det bästa jag sett. Inget att snacka om alltså, köp spelet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0