Årets Spel 5
Årets Spel 5:e Plats
Castlevania - Lords of Shadow
Castlevania är en serie som varit mig väldigt kär ända sedan barnsben och risken är att utvecklaren Mercury Steam hade kunnat leverera en betydligt sämre produkt och jag hade ändå varit glad att få möjligheten att sätta tänderna i (pun intended) en ny del serien. Jag tillhör nämligen en av de få Castlevania fans som trots bråkig kamera och dylikt tyckte relativt bra om Castlevania och Legacy of Darkness till Nintendo 64, två titlar som mer eller mindre fungerat som modell för hur man inte ska göra tredimensionella actionspel med plattformsinslag ända sedan dess. Jag kan givetvis sätta mig på tvären när en serie får smak oförtjänt mycket dynga eller tar riktningar som jag personligen anser var helt åt helvete, ett sådant exempel skulle kunna illustreras vara årets fuck-up Final Fantasy XIII som jag inte tyckte om alls trots att jag varit en Final Fantasy spelare sedan ruta ett. Tacksamt nog slapp jag nöja mig med något som bara var dugligt och jag slapp bli besviken och upprörd, som med FFXIII, utan fick istället en helt ny Castlevania upplevelse framdukad av den spanska spelstudion. Castlevania - Lords of Shadow är inte en remake, det är en re-imagining, och allting vi tidigare trott oss känna till om familjen Belmont, greve Dracula, hans bästa polare döden, hans mumier i källaren och hans androgyne son Alucard vänds upp och ned. Det är en nystart som jag, trots enormt Castlevana fan, kan tycka var på tiden. Som gammalt fan kunde man istället gotta sig i alla små detaljer och hyllningar till tidigare delar i serien som de lagt in i spelet. När man, minor spoiler, fick veta att spelets första lord of shadow kallades Cornell så kunde jag inte annat göra än vända mig om titta med tårfyllde ögon mot mitt gamla Legacy of Darkness till N64. Spelet är till bredden fylld av små detaljer som bara fans känner igen och kan få dessa retrokänslor över, det är riktigtfint. Spelet bjuder på en ordentlig och melankoliskt laddad handling om förlåtelse och uppoffring och är det någonting som kanske sätts mer tungvikt på än det någonsin gjort i ett Castlevania spel så är det kampen mellan gott och ont, inte då bara mellan himmel och helvete utan även den kamp som försigår inom människan på en daglig basis.
Spelets design är dödsläcker och det märks att den spanska studion gluttat mer än lite på deras nationalhjälte Guillermo Del Torro och hans tidigare verk. Detta märks tidigt i spelet och alla snirkliga emblem på träd och dylikt känns som om det var Del Torro själv som vart framme och karvat in och sedan smygit in i buskaget igen. Grafiken är dessutom på absolut toppklass och är nog det vackraste som presenterats i år rent tekniskt. Hela produktionen genomsyras av hög kvalité och den orkestrala musiken gör sitt för att hålla stämningen på topp samtidigt som den helt underbare Robert Carlyle levererar den plågade Gabriels repliker med sällan skådad träffsäkerhet. Patrick Stewart lånar även sin högst karismatiske röst åt Zobek (som även är berättelsen berättare) och avlossar en hel del riktigt mysrysiga dialoger under spelets gång. Rent spelmässigt är det väldigt likt God of War och liknande actiontitlar med den stora skillnaden att spelet är snäpper svårare och innehåller en hel del fiffiga funktioner för att länka intressanta kombos. Främst tänker jag då på light- och dark- magic som Gabriel kan aktivera för att antingen återställa hälsa eller åsamka mer skada med sina slag. Att länka in dessa i varandra är smidigt, snyggt och väldigt tillfredställande. Är det någonting som spelet verkligen behövt så hade det vart mer användning av denna funktion som egentligen först blir ett måste på en eller två bossar i hela spelet. Många av spelets attacker som man köper för erfarenhetspoäng känns underanvända och lite mesiga. Väldigt få attacker, utöver de som Gabriel känner till från början, är egentligen någonting man behöver eller ens lär använda särskilt mycket. Möjligheten att länka in subweapons i sina attacker som exempelvis det smarriga heliga vattnet är givetvis trevligt och känns skönt att de valde att behålla några klassiska Castlevania vapen. Plattformandet är tight och det enda man egentligen kan klaga på är att spelet ser större ut än vad det är. Om det ser ut som att du kanske har möjlighet att gå eller hoppa i en viss riktning så möts du ofta av en osynlig barriär som ibland kan innebära att du faller mot din död. Det känns en aning frihetsberövande men det går snabbt över så fort man kommit in i spelets tempo ordentligt.
Castlevania - Lords of Shadows är en av årets absoluta höjdpunkter och nu är det bara att vänta på kommande DLC för mer insikt till det intressanta slutet och givetvis den uppenbara uppföljaren.
Härligt med ett lite längre, och välskrivet dessutom, inlägg. Blev faktiskt lite mer sugen på det nu, och det har jag faktiskt sagt ett antal gånger i år på andra bloggar. Ett köp ligger nog relativt nära tillhands.
