the n00b schoolbus

Asura's Wrath debut trailer visades nyligen på Tokyo Game Show. Spelet ser helt och hållet vansinnigt ut, på ett mycket tillfredställande sätt. Kan det här vara det närmsta vi kommer ett Onimusha från Capcom den här generationen?

Jag hade inte extremt höga förväntningar när jag satte mig ned för att testa Singularity och det enda jag egentligen snappat upp gällande spelet var att det var väldigt influerat av Bioshock samt att det utspelade sig i ryssland. Jag gillar Bioshock och jag är en av många som uppskattar en ordentlig ryss från fall till fall. Jag blev inte direkt besviken och det är nog det jag tycker bäst om med spel som smygit in under radarn och som man bara lite smått nyfiken på börjat spela, det finns inga förväntningar att leva upp till och är spelet inte jättebra så är det bara fnissa och lägga skiten åt sidan. Singularity är inte skit. Singularity är atmosfäriskt och man har förmågan att leka lite med tiden med en Time Manipulation Device som en galen ryss har designat av ett livsfarligt ämne som endast finns på ön Karthoga utanför rysslands östkust. Detta ämne kalles E-99 och vid dess upptäckt befaller Stalin att ett forskningscenter ska byggas på ön för att låsa upp det nya ämnes hemligheter. En mängd upptäckter görs och amerikas nukleära övertag verkar som en fis i rymnden. E-99 är framtiden med i det närmaste oändlig kraftkälla, möjlighet att få ödelagda åkrar att grönska på nytt för att nämna några av den forskning som insitutet på Karthoga ägnat sig åt. En forskare inser att man med E-99 kan beröra och förändra tiden. Åldra eller föryngra ett objekt och dra det fram och bak i tiden. Forskningen på TMD börjas. Givetvis börjar man studera hur man kan använda det som ett vapen och en man med höga ambitioner inser att TMD bör användas som ett vapen. Under den här tiden har E-99 likt ett virus muterat och förändrat en mängd arbetare och försöktobjekt. Det hela resulterar i katastrof där hela samhället på ön dör ut totalt och rysslands regering väljer att plocka bort ön från kartan.

Där börjar vårt äventyr. Singularity är egentligen inte något banbrytande fps, det mesta har vi sett förut på ett eller annat sätt och ingenting sticker egentligen ut, tja förutom den otroligt charmiga och smått skrämmande handlingen. Atmosfär är nyckelordet och det skapas med vackra miljöer, stämningsfull musik och en väldigt intressant handling där man, samtidigt som man måste överleva alla ryska mutanter och spetznas, slits mellan de två forskarna varav en vill bevara TMD:n för mänsklighetens bästa och den andra vill använda den som ett vapen mot väst. Det är fullt möjligt att välja vilken väg man vill gå. Som spelare får man dock användning av TMD:n relativt tidigt i spelet och det används i en mängd pussel där du kan få ett kassavalv att vittra sönder av tidens tand för att komma åt innehållet eller varför inte få ett sjunket ryskt fartyg återställt. Den kan även användas i strid givetvis, med ett knapptryck kan man få människor att vittra och förvandlas till aska inom ett per sekunder eller via strålningen i ämnet E-99 få dem att bli dregglande mutanter. Det går även att sakta ned tiden inom specifika områden samt att slunga runt objekt genom tid och rum. Tänk plasmids i Bioshock fast samtliga har med tid att göra. Det fungerar helt okej och trots att det varken är banbrytande med sådana krafter i ett fps så är även allt "gunplay" väldigt standard. Det enda som får spelet att skilja sig från normen är att man, tro det eller ej, inte har en hälsomätare som regenerar när man inte är i strid. Man samlar ryska förbandslådor som man själv kan använda vid behov, precis som i Bioshock med andra ord. Man plockar även upp E-99 "tech" runt omkring på ön som man kan använda för att uppgradera sin karaktär, sina vapen och sina TMD krafter.

Jag slår helt klart ett slag för det här spelet och tycker egentligen spelet är bättre än Bioshock 2 men sämre än originalet Bioshock. Alla som gillar atmosfäriska och smått obehagliga spel bör testa Singularity, jag har svårt att tro att någon blir besviken. Det bör sägas att jag aldrig testat multiplayern för det intresserar mig inte. Att fler och fler utvecklare vill slänga in multiplayer i deras spel (specielt spel som dessa där singleplayer och atmosfär är allt) och det stör mig något enormt. Vem fan tyckte ens Bioshock 2 multiplayer var bra och varför inte mer singleplayer content än multiplayer? Nä, lämna multiplayer (inte inräknat co-op) till spel som går in helhjärtat för skiten så får kidsen som gillar att fragga varandra dagarna i ända spela Modern Warfare och Halo.

Den 22:a smäller det. Snart dags att ta sina första stapplande steg in i den mystiska världen Eorzea. Den som ogillade Final Fantasy XI behöver inte göra sig besväret. Spelet är team-based och väldigt strategiskt (gällande placering och job-kombinationer) och ingenting för den som enbart föredrar WoW och dess avarter. Jag har haft tillfälle att testa spelet och är väldigt nöjd, kommer spendera många timmar med min lilla Lallafell Dunedweller från staden Ul'dah. Någon som är intresserad av att följa med den makalösa resan kan höra av sig, resten gör er inte besvär att pröva, ni börjar bara gnälla om WoW. 

I helgen satte jag mig ned och sträckspelade ut Metroid: Other M till Nintendo Wii som är den senaste sci-fi rökaren med prisjägerskan Samus Aran i huvudrollen. Anledningen att jag inte hade möjlighet att spela spelet innan beror på att mina Wii-motes (läs handkontroller) inte varit användbara på grund av en logitech produkt som sades ha möjlighet att hålla mina kontroller fullt laddade hela tiden utan att behöva byta batterier och dylikt. Det har fungerar mycket dåligt och varje gång jag satt mig ned, ställt fram en stor kall cola zero och satt mig till rätta så har fanstyget gett upp efter enbart 5-10 minuters speltid. Det ljöd vilda gamer-tjut genom lägenheten vid ett flertal tillfällen vill jag lova innan jag äntligen fick fingrarna ur och valde att skrota det där logitech skräpet och istället införskaffa vanliga batterier.

Metroid-serien är utan tvekan den jag uppskattar mest av Nintendos guldklimpar. Ingen av Nintendos egna skapelser är ju förvisso dåliga men av samtliga serier så är det Metroid mitt hjärta bultar hårdast för. Jag var en av de många som höll andan när man fick veta att Nintendo tillät Retro Studios ta över sparkarna och utveckla Metroid i first-person till Gamecube. Efter Super Metroid (som kanske är en av världens bästa spel) kändes det svårt att se serien flyttas in i first-person och man var rädd vad västerländska utvecklare skulle hitta på för galenskaper. Metroid Prime blev magiskt och gav upphov till två stycken inte fullt lika bra uppföljare och bildade såldedes en trilogi. De lyckades bevara känslan av isolation samtidigt som allt utforskande och fantastiska och ibland smått obehagliga miljöer och varelser behölls minst lika intakt. Kanske är det därför man knappt visste om man skulle skita knäck eller inte när man för något E3 sedan fick Team Ninjas Metroid titel slängd i ansiktet. Man såg Samus i ett sidscrollande äventyr i 3d där man kunde hoppa in i first person genom att rikta Wii-moten mot skärmen. Samus flippade, studsade, brottades med stora bestar och kastade sig upp på välkända fiender enbart för att genast pressa in sin sexiga armkanon i halsen på varelsen och trycka av. Om man inte redan klättrade på tapeterna på grund av detta så small det totalt för mig när man fick veta att det var en direkt uppföljare på Super Metroid spelet. Holy shit. Knäck skets i mängder och fortsattes att göras i små doser hela vägen fram till releasen.

Metroid: Other M är inte en besvikelse, verkligen inte, specielt inte efter Echoes och Corruption som verkligen inte höll samma höga standard som Prime enligt mig. Givetvis finns det en mängd saker jag hade velat se annorlunda men så är det med det allra flesta spel egentligen. Jag kan börja med kritiken, vad kunde ha gjorts bättre och vad kunde ha uteslutits. För det första är jag inget fan av handlingen och alla cutscenes börjar lukta billig japansk anime (läs svettig ljumske) lång väg. Jag har inga problem med att Samus pratar och jag tyckte till och med att hennes röst var ganska bra men jag ogillade hennes överdrivet animeinspirerade uppenbarelse och beteende. Det förlöjligar den kvinnliga prisjägerskan ganska ordentligt. Scenen med (minor spoiler) Ridley där Samus blir totalt lamslagen av skräck var troligen den bästa i spelet och gjorde henne så mycket mer männsklig och lätt att tycka om. Jag störde mig också på soldaterna hon hade med sig och att känslan av isolation inte var lika påtaglig som den brukar vara. Rent kontrollmässigt var det enda jag störde mig på att man inte kudne röra sig när man var first person vilket innebar att det blev cirkus maximus varje gång man skulle försöka få iväg en missil eller dylikt i kritiskt läge. Jag var inte heller förtjust i att man kan återladda sin energi och att utforskandet och det ständiga letandet efter power-ups mer eller mindre är bortplockat. Sist men inte minst var musiken, eller rättare sagt bristen av den, ganska bedrövlig vilket känns väldigt fel i och med att Metroid har så extremt bra musik.

Jag tycker om att spelet blev mer eller mindre sidscrollande och att man spelade med ett styrkors. Retrokänslan var enorm. Jag tyckte om takten i spelet, makalösa eldstrider avlöste varandra i rafflande takt och en massa riktigt roliga bossar dyker upp titt som tätt. Jag tyckte om att de blåst lite liv i Samus med rösten och läckra CG-sekvenser (tyckte mindre om själva kopplingen med hennes gamla team-mates och början av storyn). Plattformselementen och pusslen hålls på en lite väl låg nivå men med tanke på att Team Ninja står för utvecklingen så förstår man att de vill satsa på eldstrider och brutala närstridsfinishers. Jag gillade dessa finishers och jag gillade möjligheten att dodga och rulla runt som Samus gör på ett väldigt graciöst sätt. Svanhopp baklänges, landar på knä med kanonarmen riktad mot fienden. Enkelt att utföra och väldigt stiligt. Metroid: Other M är en annorlunda och välkommen del i Metroid serien, varken bäst eller sämst. Nu vågar jag bara hoppas på att de gör ett riktigt snyggt sidscrollande Metroid utan 3d-djupet fullpumpat med atmosfär, remake av Super Metroid duger till och med. Nintendo, please make it happen!

Jag kan börja med att ordentligt poängtera att Dead Rising 2: Case Zero var de bästa 400MSP jag någonsin spenderat. Det har varit mycket tissel och tassel kring vad som ansågs vara ett glorifierat demo, som Capcom dessutom skulle ha mage att ta betalt för. Själv anser jag att det är ett lysande koncept och hoppas fler spel gör så i fortsättningen. För en ren struntsumma har man inte bara möjlighet att testa på kontroller och system i ett kommande spel utan även spela ett segment ur handlingen som inte finns med i huvudspelet. I det här fallet är det prologen till Dead Rising 2 och hur Chuck Green, spelets protagonist, kämpar mot klockan för att hitta läkemedlet zombrex för att hålla infektionen i hans lilla dotter i shack i 12 timmar i taget. Trots att Dead Rising är ett smålustigt splatter spel där man kan klä sig i klänning och en enorm sombrero och krossa zombies med en enorm kaktus eller ett duschmunstycke så är handlingen i tvåan mycket mer känslosam. Frank Wests (I've covered wars, ya know!) överlevnadsinstinkter och hans vilja att få bilderna publicerade och regeringen åtalade för olyckan i Willamette Colorado framstår som en rätt ointressant berättelse i jämförelse med Chucks kamp att försöka rädda sin dotter från ett troligen obotligt tillstånd som köttätande kadaver. Spelet flörtar ju även med George A. Romeros ständigt återkommande tema om huruvida det är zombien eller människan som är skurken i dramat. Jag har suttit som på nålar för uppföljaren till ett av mina absoluta 360-spel och efter det här kärleksbrevet från Capcom för ynka 400MSP så är jag helt och hållet såld.

1. Bionic Commando (NES/Famicom)

Sista bossen i Bionic Commando är ingen annan än Adlof Hitler himself och kanske en av de tidigaste boss-varianterna av den tyske tyrannen. Han har allt man kan kräva av en slutboss egentligen. Han är ond, kalkylerande, självsäker (se nedan) och inte rädd att ta saker och ting i egna händer.

På den japanska utgåvan (Famicom) så ser man Hitler torna upp sig i bakgrunden med armarna utsträckta och en bister min strax under den lilla mustaschen. Den europeiska och amerikanska utgåvan såg trist nog väldigt annorlunda ut. Lustigt nog ser det ut som M.Bison har sin första screen-time på den japanska utgåvan där han (och troligen hans tvillingbror) står och skjuter kulspruta på Rad Spender som svingar frammåt med sin lilla robotarm.



När man satt stopp för Hitlers onda planer och besegrat honom så gör man det med råge. Man skjuter helt sonika huvudet av honom. Detta måste vara ett av de mest våldsamma inslag man stött på till NES/Famicom och det fördes givetvis över till remaken Bionic Commando Rearmed som svenska GRIN var med och utvecklade.



SPOILER:

2. Persona 2 (Playstation)

Inte nog med att Hitler är sista bossen i spelet och dessutom har ett slags själsligt och släktmässigt band till spelets huvudperson, han är dessutom polare med Nyarlathotep (läs Lovecraft) och svingar spjutet som man stack ihjäl Jesus med. Yikes, blir man farligare än så?




3. Wolfenstein 3D (Multi)

B.J. Blaskovic var en pionjär när det gäller att smyga in i Nazisternas högkvarter och ta sig an den cybernetiske führern. Inte nog med att den mustaschprydde diktatorn var full i cybernetiska implantat, han bar runt på två miniguns också! En episk strid följde givetvis och det kanske är den strid som Hitler kommer att bli ihågkommen för mest när det gäller att agera skurk i tv- och dataspel. Hitler dök aldrig upp mer i något Wolfenstein trots att två ytterligare spel dykt upp i serien. Blaskovic fick komma tillbaka, men Hitler hade glömts bort.

Hitlers åsikt om next-gen Wolfenstein:




4. Download 2 (PC-Engine)

Ett shoot em up där man kort och gott så lokalisera Hitlers fortfarande levande hjärna och förstöra den... innifrån! Surrealistisk och vansinnigt spel där man får en svängom med führern såväl som hans inre demoner!

5. Operation Darkness (XBOX 360)

Ett SRPG (Strategy Roleplaying Game) från Japan där man som ett allierat specialförband fullt av nekromantiker, varulvar, magiker och annat oknytt ska ta sig en Hitler och hans legioner av odöda där vampyrer som exempelvis Carmilla och Vlad Tepes håller låda.

Det var med en stark eufori som jag bar hem det svintunga paketet som innehöll min senaste konsoll och numera hjärtevän från postens utlämningsställe här i måndags. Min Pc-Engine Duo RX hade kommit, det var ett tydligt faktum när den söta reliken stod brevid min Playstation 3 och spände musklerna. Efter att ha spenderat på tok för lång tid framför den nya maskinen så hade jag hunnit testa de flesta spel jag hade införskaffat och trots att en given favorit redan var funnen i och med Dracula X Rondo of Blood så fanns det ett spel jag helt enkelt inte kunde sluta spela. Detta spel var Winds of Thunder, ett lättsamt och förlåtande shoot 'em up med brutal musik och gameplay att dö för. Satt och spelade till strax efter klockan tre på natten innan det slog mig att jag måste jobba dagen därpå och var således tvungen att, med stor sorg, dra mig tillbaka från soffan och Winds of Thunder till sovrummet. Det är sällan ett shoot 'em up fångar mitt intresse på det här sättet vilket ofta beror på att shoot 'em up i regel är pissigt svåra vilket, för min del, innebär att även om spelet är kul men jag blir skoningslöst nedskjuten gång, på gång, på gång så tröttnar jag. Winds of Thunder är lite annorlunda, man tål mer än en träff, man samlar kristaller att handla power-ups (även continues) och man är ett riktigt flygande bad-ass i element rustningar och ett redigt svärd. Spelet är riktigt snyggt också, pixelkärlek gallore och med all skit som händer på skärmen samtidigt och den där japanska hårdrocken som pumpar i högtalarna så sitter man som gjuten i spelsoffan och tar in hela härligheten. Att man får välja banor i stil med exempelvis Mega Man och välja vilken elementrustning man vill ha till varje bana (har redan hittat ett bra mönster) är ju också ett snilledrag. Har ni inte en Pc-Engine eller Sega Mega CD så har ni ändå möjligheten att ladda ned spelet till Nintendo Wii Virtual Console och tro mig, ni kommer inte att ångra er.

Bangai-O (Nintendo 64)

Battletoads (Gameboy)



Brandish (Super Nintendo)

Bust-A-Move 2 (Playstation)

Duke Nukem Advance (Game Boy Advance)

Ecco the Dolphin (Sega Mega Drive)

Super Ghouls n Ghosts (Super Nintendo)

Ghost Rider (Playstation 2)

Ghostbusters (Sega Master System)

Gradius Advance (Gameboy Advance)



Guilty Gear: Dust Strikers (Nintendo DS)

Harvest Moon DS: Island of Happiness (Nintendo DS)

Moon (Nintendo DS)

Resident Evil: Darkside Chronicles (Nintendo Wii)

Section 8 (XBOX 360)

Sonic 3 (Sega Mega Drive)

Spellcaster (Sega Master System)

Starcraft 2: Collectors Edition (PC/MAC)

The Story of Thor (Sega Mega Drive)



Street Fighter Alpha 3



Tekken (Playstation)

Tekken 2 (Playstation)

WET (XBOX 360)

Wipeout (Playstation)

Wonder Boy 3 (Sega Master System)

The Legend of Zelda: A Link to the Past (Super Nintendo)



The Legend of Zelda: A Link to the Past / Four Swords (Game Boy Advance)

The Legend of Zelda: Links Awakening DX (Game Boy Color)

The Legend of Zelda: Oracle of Ages (Game Boy Color)

The Legend of Zelda: Oracle of Seasons (Game Boy Color)

Hillarious! Eller som Barry skulle sagt: WHAT is this?!

Nya godbitar <3

Amazing - Noir - 2099 - Ultimate

Så rätt. Så fett.

Då var jag äntligen klar med Final Fantasy XIII. Till skillnad från många andra spel i serien som man knappt ville skulle ta slut så känns det här skönt att ha plöjt sig igenom det linjära eländet. Jag är hård mot spelet, nästan skoningslös, likt en älskande fader av den gamla skolan med mottot; hård men rättvis. Enligt mig är Final Fantasy XIII en av de absolut sämre spelen i serien och ligger där nere med Final Fantasy II och VIII som jag aldrig heller fastnade för av olika anledningar. Den främsta anledningen att Final Fantasy XIII kändes tröttsamt från starten var den genomgående designen. Jag är så fruktansvärt less på att Square Enix rollspel ska se ut som en modeshow för japansk streefashion som ibland är såpass överarbetat att det blir ansträngande att se. Jag kräver inte att spelkaraktärer ska ha på sig foppatofflor (eww...) och en urtvättad t-shirt men jag är däremot dödligt trött på att de sabbat Final Fantasy så brutalt. Inte sedan Final Fantasy IX (som för övrigt är en av seriens absoluta pärlor imho) så har vi fått se FANTASIFULLA karaktärer av olika slag. Nu är det bara Testsuyo Nomura som får designa enorma kortbyxor med för många kejdor och enorma blixtlås och klä dessa byxor på karaktärer som just fått sparken från senaste smöriga animen. Det störde mig inte så mycket till en början, fresh take på serien, låt dem testa sina vingar. Men nu ser man det där i merparten av Square Enix produkter och jag blir riktigt ledsen. Vad ska Terra, Dark Knight Cecil, Cid Highwind, Vivi och alla klockrent designade karaktärer egentligen tycka om det här. Nog om detta, jag föredrar inte Nomuras design (utanför Kingdom Hearts dvs) och andra älskar den.

Det andra problemet är att som vanligt när man ska attrahera en större publik så gör man det linjärt och lätthanterligt. Jag ska inte på något sätt påstå att Final Fantasy XIII saknar djup i sitt stridssystem men man måste verkligen leta spelets värstingar efter spelet väl är slut för att möta något egentligt motstånd. Merparten av Final Fantasy XIII går ut på att springa rakt fram i korridorer eller korridorliknande miljöer och trycka på A-knappen (eller X om man spelar på Playstation 3) vid varje strid. Karaktärerna sköter sig själv, man har föga kontroll på vad man egentligen vill göra med SAMTLIGA karaktärer. Den enda karaktär man har en uns kontroll över är den man valt ska vara leader. Djupet ligger istället i hur man med hjälp av olika kombinationer av paradigms ska tackla spelets svårare kreatur och det är synd det inte dök upp tidigare i spelet så man haft något annat att göra än att bara mangla en knapp i stort sett spelet ut. De valde dessutom att plocka bort städer (dvs inga personer att tala med, inga butiker att besöka eller någon worldmap) och allting är olika zoner likt ett MMO men återigen utan någon form av interaktion med annat än svävande skattkiste-bollar och savepoints där man handlar, uppgraderar vapen. Att gå runt i städer och tala med olika karaktärer har alltid varit en stor grej i rollspel, jrpg eller wrpg spelar ingen roll, det är mainstay tamejfan. Oavsett om de sa I AM ERROR eller något annat oviktigt så kändes världen mer levande och jag saknade verkligen det i FFXIII. Vi ska egentligen inte gå in så djupt på hur fruktansvärt dåligt och hastigt ihopslängt uppgraderingssystemet för vapen och utrustning ens är, allt jag behöver säga är it's horrible, fucking horrible!

Tredje aspekten är storyn. Vissa säger att folk som inte fattar storyn är dumma i huvudet. Tja, det kanske jag kan hålla med om men storyn är verkligen såpass långtradigt och trist att den blir väldigt svårt att ta in. Specielt med den ibland pinsamt dåliga dialogen och små outbursts av Vanille och Hope som gör att man ryser i hela kroppen. Man hoppas nästan att en rysk officer ska ha vägarna förbi, hugga tag i dem, dra ut dem i skogen och ge dem ett par nackskott med sin ryska nagantrevolver. Tyvärr händer detta aldrig utanför fantasin och man tvingas dras med eländet. Överdrivet melodramatisk och scener som Operahuset i Final Fantasy VI eller när Rydias by brinner i FFIV eller varför inte tillbakablickarna i Nibelheim från FFVII saknas ju helt och hållet. Vad som däremot var lyckat var slutet med både passande musik (trots att jag brukar rynka på näsan åt massa fancy pants pop-artister i spel) och ett smått gripande ending där jag fällde en tår. Det säger väldigt lite om spelet men mer om mig som faktiskt kan böla som en fontän av att se lejonkungen. Nog om det. Spelet är fruktansvärt ojämnt och inte alls vad jag personligen hade hoppats på och det är därför jag ungefär halvvägs in i spelet la det åt sidan för att spela spel jag tyckte bättre om. Det var först nu mot slutet av min semester som jag bestämde mig för att äntligen klara ut spelet. And I did.

Det låter som jag fullkomligen hatar spelet, men det gör jag inte. Jag blev bara brutalt besviken på spelet. Det har en hel del brister, fler än något annat Final Fantasy men det är kanske just för att spelet bär namnet Final Fantasy som gör att jag reagerar så starkt som jag gör, bortser man får det är det enda ett av de bättre JRPG som kommit ut på länge (det är iof inte så svårt men...) och när spelet öppnade upp sig i kapitel 11 men främst EFTER spelets slutboss är besegrad så kändes spelet mer intressant, med klurigare missions och fiender. Spelet är ju dessutom vansinnigt snyggt (tekniskt, inte alltid designmässigt) och går som ett rinnande vatten. Striderna är flashy och snabba (men saknar dessvärre någon större kontroll) och musiken är inte bäst i serien men ändå riktigt bra. Tyckte även om alla Eidolons (summons) i spelet och hur man använde dem i strider men som sagt, bättre kontroll över sina karaktärer och strider i överlag hade vart uppskattat. Jag hoppas verkligen Square Enix försöker hitta formen igen, de har börjat spy ur sig en mängd titlar som inte känns riktigt 100% och det oroar mig. Final Fantast XIV står för dörren och jag är peppad, låt oss hoppas det sätter SquareEnix på banan igen och Japan på kartan igen, för JRPG har stagnerat. Hårt.

Transformers: War for Cybertron (XBOX 360)

Finns det verkligen någon som kommer tveka att skaffa sig en 3DS nu?

Sony var sist ut på mässan men avslutade därefter. Såg mest påkostad ut och var utan tvekan längst. Sony valde dock, likt Microsoft, att spendera en lite för lång tid med att tala om deras nya satsning på motion controlls som de tror ska få alla Wii ägare att skaffa en PS3/360 istället. Säga vad man vill om Sony men deras satsning på design den senaste tiden har inte varit stabil, den kommande lysande löskuken som är deras tolkning av en Wii-mote och kameran som ska registrera eländet ser inte bra ut alls och den största frågan är var fan man ska få plats med alla dessa kameror och grejer. Det talades mycket om hur de inte glömmer bort den riktiga skaran gamers utan att de bara vill få fler att avnjuta deras produkter, aka make more money like Nintendo. Till skillnad från Microsoft hade de faktiskt en eller annan titel till just Playstation Move som såg spelbart ut men det känns lite som att allt de tror folk ska bli uppspelta över är redan gjort, Nintendo har gjort det där för några år sen och den enda skillnaden är att ni gör det i full hd. Jag är lite tveksam till deras satsningar men med lite tur ska det väl bli nått av det här med. Jag står däremot fast vid att en lysande löskuk inte var en snygg designlösning.

När de väl börjar tala om spel så visades knappt någon exklusive vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att de valde att visa Killzone 3 och Infamous 2 veckorna innan E3 för att bygga lite hype. De visade däremot Little Big Planet 2 som såg riktigt bra ut. Förutom detta lät de verkligen tredjepartsutvecklarna dra deras maskin genom presentationen genom en mängd köpta "only on PS3" lösningar som de fixat och trixat med olika utvecklare vilket jag fann lite pinsamt men troligen nödvändigt för att få folk att köpa spelet till PS3 och inte till 360. Som vi alla vet är ju inte alltid tredjepartsliren fullt så klara till PS3 som de är till 360 i och med att många slarvigt portar spelet. Bayonetta till PS3 förblir det bästa exemplet på hur jävla illa det kan det gå. Final Fantasy XIV fick lite spotlight och spelet ser bara bättre och bättre ut. Gran Turismo 5 dök också upp som en exklusive som jag inte bryr mig det minsta om, bilspel har aldrig varit något jag orkat spela om det inte inkluderar någon galenskap eller en fet minigun som hänger på sidan av åket. Detta leder oss intressant in på Sonys största överraskning för PS3, nämligen ett nytt Twisted Metal. Lite tidigt att säga huruvida det blir bra eller inte men jag var väldigt förtjust i de tidigare delarna i serien så det ska helt klart bli intressant att testa när det släpps senare i år. 

När det gällde deras PSP så släpper de ingen ny maskin utan påpekar lite klumpigt att PSP är den enda bärbara maskinen för riktiga gamers. Ooohkej... kanske om det fanns lite jävla spel till den grabbar!? Störde mig lite hårt åt de avfärdar Nintendos konsol återigen som en maskin bara för småbarn trots att den har fler och bättre spel än PSPn som inte ens borde få kallas för en bärbar maskin, man måste ju ha den inkopplad i väggen konstant. Trots detta visades det upp i förbifarten en del intressanta titlar. Ytterligare ett portabelt God of War, Kingdom Hearts och The Third Birthday (Parasite Eve 3 högst troligen) som såg riktigt intressanta ut. Specielt The Third Birthday som är en titel jag ser fram emot riktigt, riktigt mycket. Var längesen man fick spela ett Parasite Eve.

Nintendo har gjort det igen. De kliver in på E3 och gör precis som man ska göra. Mängder av häftiga och nya spel som visas upp för första gången och som givetvis är exklusives. De visar även upp bärbara spel som i det stora hela är relativt bortglömda av de övriga aktörerna och de visar upp ny teknologi. Tror aldrig jag varit så uppspelt över en ny bärbar maskin som jag är över Nintendo 3DS. Hela presentationen genomsyrades av en slags retromagi som fick mig att sitta och fnissa och jag kom på mig själv med att le sånna där leenden som inte är på beställning utan av ren och skär glädje ett flertal gånger.  Shigeru Miyamoto och flera andra sköna japaner i Nintendos toppskikt var där och presenterade sina artiklar och först ut var ett nytt Zelda spel till Wii som det har viskats om men som ingen har sett ett dyft av, förrän nu. I ärlighetens namn har jag sett för lite för att komma med en specielt nyanserad åsikt men som det ser ut nu så är det inte riktigt vad jag hade väntat mig. De har klivit ett steg tillbaka från det "mörka" och lite smådystra Twilight Princess och istället gjort något mer lättsamt, åtminstonde vad det gäller färgsättningen i spelet. Handlingen i spelet är fortfarande ett mysterium och den stora nyheten med spelet är givetvis att det bygger helt på motion controlls vilket inte Twilight Princess gjorde i och med att det utvecklades till Gamecube till en början. Zelda är alltid Zelda och jag betvivlar att spelet blir dåligt men det är inte min favorit ur Nintendo presentation. Efter Zelda så var det dags att visa upp ett nytt spel med Mario i huvudrollen, tyvärr inget plattformsspel utan ännu ett spel med en samling sportgrenar som Mario och hans vänner (och fiender) kan tävla i. Det lustiga med det hela var att det såg förfärligt roligt ut och det märks att det är grabbarna bakom fotbollsspelet som är tillbaka för att trimma fläsket på Mario. Långt ifrån någon favorit men klart godkänt.

Vid den här punkten i presentationen tog Nintendo vändningen från bra till fucking outstanding. De visar oss mer från Metroid: Other M som jag ser fram emot så mycket att jag nästan glädjekräks på tangentbordet och visar oss två helt nya spel, Donkey Kong Country Returns och Kirby: Epic Yarn. Oh my god är allt jag har att säga. Här grät jag fullkomligen av lycka. Klassiska Donkey Kong musiken börjar spela, Reggie avlägsnar sig från scenen och pang, rakt i ansiktet får vi Retro Studios Donkey Kong Country, vi får det så hårt i ansiktet och vi skriker bara efter mer. Båda spelen otroligt vackra sidscrollande spel som spricker i sömmarna med den där geniuna Nintendo magin som attraherar både barn och vuxna. Sen kom efterrätten. Goldeneye 007, det mytomspunna N64 liret, får en remake till Wii. Folk sket knäck. Jag måste ärligt säga jag var mer glad och uppspelt över DKC och Kirby men det ska helt klart bli spännande och se vad Nintendo kan göra för att få spelet att kännas fräscht igen. Förutom detta så visades Disneys Epic Mickey på scenen, något som man inte hört specielt mycket om och gissa om det såg bra ut. En lite mörkare och mer douchy klassisk Mickey som befinner sig på en sopptipp med kaserade Disney karaktärer och miljöer som är relativt creepy där han utrustad med en magisk pensel kan återställa eller sudda ut karaktärer och miljöer som får konsekvenser på den tydligen helt vansinniga storyn. Ska bli grymt intressant att se vad som blir av detta. 

Slutligen är det dags för Nintendo att visa Golden Sun till DS som alla väntat på och det ser riktigt stabilt ut. Där sitter man helt tillfreds när de börjar tala om sin nya maskin och man får se vad de har att bjuda på. Ett kraftpaket som ser ut som ett DS med grafiska muskler som en Gamecube, med 3D funktioner på nedre skärmen UTAN några glasögon eller andra hjälpmedel och en konstant upplink till wi-fi som plockar ned downloadable content till spel även om du inte spelar dem. Hur mycket av det här är rent påhitt frågar man sig när man sitter och tittar på en maskin som i stort sett är identisk DS:en fast med en liten analog sticka under d-paden. Well, sen visade det en trailer på ett nytt Kid Icarus spel som kommer till Nintendo 3DS och det var riktigt vackert så de överdriver verkligen inte det här med att deras bärbara maskin har en ordentlig uppsättning tänder när det gäller det grafiska, släng dessutom på möjligheten för 3D effekter och jag var helt såld. Efter detta fick en mängd utvecklare berätta vad de tycker om maskinen och vad de jobbar på till den, en hel del av detta var givetvis poänglös smörande till gagn för Nintendo men att höra att Metal Gear, Resident Evil och en mängd annat gott ska få en svängom på maskinen var precis allt jag behövde veta. Im fucking buying it. 

Ubisoft hade den klart sämsta presentationen i år och kanske till och med någonsin. Pinsam komiker stod för presentationen och gjorde sitt absolut bästa med sitt absolut värsta. Han sög, brutalt. Det hjälper givetvis inte att de flesta spelen var rent värdelösa och när idioten med laser-tag utrustningen kom springandes bland publiken så hoppades jag att de skämtade, men nej. Av någon anledning väljer det att visa en produkt som används utomhus, västar, sensorer och laser bössor som man ska springa och panga varandra med ute på en gräsplätt eller i skogen. Jag förstod faktiskt inte varför den idioten var där och varför han fick såpass mycket tid av deras presentation. Teknologin är inte ny, det var inte intressant att titta på och slutligen, det var inte ett jävla tv-spel! Det satt verkligen tonen för resten av presentationen som fylldes med ren smörja. Inget nytt Prince of Persia, inget Splinter Cell (obviously) och inget jävla Beyond Good & Evil som vi väntat på att få se något från. Det enda Ubisoft visade som var helt underbart var ett nytt Rayman spel i magiskt vacker 2d något som inte bara blev det bästa från Ubisofts pinsamma presentation på mässan utan även en av de spel som jag personligen ser mest fram emot från samtliga. Rayman har blivit misshandlad gång på gång under försöken att ta in serien i 3d och äntligen har man förstått att 2d är långt från dött. Länge leve pixlarna! Oh, de visade lite från kommande Assassin's Creed också, ser okej ut, I guess.

Efter Microsoft var det dags för storfräsaren och sportspelspumparen EA att inta scenen. EA har levererat en mängd godbitar den senaste tiden och en hel del intressanta titlar. Eftersom de numera pimpar runt Bioware så förstår man att EA inte direkt har lite krut i bössan. Just därför är det väldigt konstigt att deras konferens var så otroligt tråkig. Den största och kanske enda behållningen för mig från deras get-together var Dead Space 2 och den titeln var inte direkt någon nyhet. De rider på gammal skåpmat och E3 är fel plats att bara förlira sig på redan utannonserade produkter. När man läser nyheter eller ser klipp från E3 vill man mötas av ny skit, dvs maskiner och spel som man inte hört talas om innan som ska skapa hype en lång tid frammåt. Likt Microsoft så var EA fruktansvärt dåliga på detta i år. Att de inte inkluderade Bioware i någon större utsräckning i sin presentation är för mig en gåta. Stor vikt lades på kommande Medal of Honor som ska utmana Call of Duty ordentligt med stöd från svenska DICE. Börjar kännas relativt "meh" nu med alla fps som cirkulerar, specielt när det är US. Army stronman som ska döda alla dumma araber, tyskar, ryssar eller vad som nu anses som ett ondskefullt land i dagsläget. Man börjar sakna Duke Nukem på något sätt. EA har samlat på sig en sjujävla massa utvecklare under åren med spenderade E3 med att presentera tre sportspel och ett nytt Need For Speed. Inte okej.

Right. Igår så rivstartade E3 på allvar och Microsoft var först ut med att hålla en flashig get-together där vi får se vad de har att bjuda på under de kommande året and beyond. Microsoft har varit ett relativt starkt kort på tidigare mässor och anledningen att jag nämner detta är för att de inte höll måttet i år. Med undantag för Ubisoft, som jag ska presentera mina åsiker kring senare, så var Microsoft klart sämst i klassen i år. Få exklusives, knappt något tredjepartsstöd under konferensen, på tok för mycket fokus på Kinect och knappt några nyheter alls, ja menar vi älskar alla Gears of War 3 men vi har känt till att de ska komma förbaskat länge. Enda nyheten de hade att bjuda på var egentligen att de ska få ett exklusivt spel av Crytek (utvecklarna av Crysis) som ryktas vara ytterligare en arg grek (troligen spartan) som ska klyva skallar och hugga knän. Helt klart intressant, men inget mer än en hastigt ihopslängd cg-trailer lämnade inte direkt några enorma intryck på mig. Vad som däremot lämnade mig med ett relativt starkt intryck var överaskande nog Halo: Reach. Jag har aldrig varit något större Halo fan utan tyckt det varit pretty basic shootan gaem 101 med en intressant story men Reach såg riktigt bra ut, både rent estetiskt och spelmässigt. De visade dessutom spacecraft dogfighting som såg väldigt grymt ut. Ett spel jag nästan garanterat kommer älska i singleplayer men inte orka spendera specielt mycket tid med i multiplayer. 

Gears of War 3 visade dessutom tänderna ordentligt. 4-player co-op, grymma nya finishers, möjlighet att ta en human shield, fästa granater på och sedan sparka iväg idioten in hans polare såg bara så fräscht ut. Fräscht är ett ord som på något sätt sammanfattar det hela rätt bra. Otroligt kul att se men vi visste alla att Gears bara skulle bli bättre så det kom inte direkt som någon överraskning. Att så stor del av Microsofts tid skulle gå åt till att tala om Project Natal (Kinect) var ju inte oväntat men som man hade förväntat sig så känns det mest som att de leker med tuff teknologi som kanske kunde användas på ett bättre sätt någon annanstans. Teknologi säger inte ett skit om man inte har något intressant att backa upp det med och tyvärr så kommer Kinect att överösas med partyspel a la Wii-sports i high definition. Shit is old. Enda som visades av intresse till Kinect visades inte ens på Microsofts konferens utan först senare av Ubisoft på deras utvalda tid (som vi ska tala om sedan) och det var Child of Eden av Tetsuya Mizuguchi, skaparen av bland annat Rez och Lumines, och är en slags visuell resa av blandade genrer som pussel, shooter och plattform till rytmisk musik. Såg väldigt intressant ut. 

Microsoft visade även upp en slimmad variant av sin 360 med en 250gb hårddisk och wi-fi. Inte överdrivet vacker men större hårddisk, möjlighet till wi-fi och bättre kylning (vilket troligen resulterar i mindre RROD?) så är det helt klart värt besvärtet. Tja, i alla fall om min maskin går sönder. Av allt som Microsoft visade så var det nykomlingar på Arcade som kändes mysigast och det som fick mig att dreggla som allra mest var Dust: An Elysian Tail som har tunga Vanillaware vibbar med vacker tvådimensionell grafik och sidescrolling action. Microsoft förlorade inte ansiktet helt men med lite väl mycket media cirkus kring Kinect så glömde de väl bort vad som är viktigast på E3, bygga hype för kommande spel som i deras fall gärna ska vara exklusives. I mitt fall gör det detsamma, fanboys are losing out och tar man spel på allvar bör man äga alla maskiner ändå. Avslutar med trailern på min utvalde favorit från Microsofts event, något jag kommer hålla ögonen på.